Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Svartkonst
Stål och silver anvädnes mot troll- dom, även hästskor och yxor. Man bar stål- bitar på sig för att vara skyddad. Bara man hade en nål på sig i kläderna, så kunde den skydda en från att bli bergtagen. Nålen sattes i barnkläderna.
Begravning
När någon var död, la man en bok inunder hakan på honom, så inte mun skulle åka isär. Och så la man en peng på ögonlocken, för om han titta med högra ögat, så vänta han en man efter sig (då skulle en man dö snart) och om han titta med vänstra ögat, så vänta han en kvin- na efter sig. Då ville man förstås att hans ögon låg igen. Så tvätta man liket rent. Liket skulle ha rent linne, vita strumpor och byxor. Liket fick inte ligga naket. Snickaren kom och tog mått på kistan. Sedan gick fruarna och köpte tyg till svepan. Det var tyg till örngott, nattröja, täcke, lakan och mössa om det var damer. Det var rik- tiga kalas, när man satt och sydde svepan på svepedagarna. De fick kaffe och mat hela dagen. – Kistan var alltefter råd och lägenhet. Det var alltid krus kringom den. Den stod i likrummet. Det var en kammare eller ett uthus. Där var / fint med blommor och brinnande ljus. – Man hade inte något likbord. – Speglar var överklädda med vitt och soffor. – Så där en dag före jordfästningen kom folk för att bese liket. Man gick till och med i gravkoret och tittade, om inte locket var igenskruvat. Man brukade sjunga ut liket. När de hade kappan på och innan man bar ut liket, sjöng man en psalmvers. Prästen var med då. – Den fick inte klockringning, som tagit livet av sig. Men han fick då ordentlig jordfästning. Enligt min uppfattning är det konstigt för den kan väl vara lika bra, som tager livet av sig i hastigt mod som den, som dör i sotsäng. – Det begagnades mycket sprit på begravningar förr. Man fick sirapsbrännvin när man kom från kyrkan och sedan drack man nästan hela kvällen, tills man blev redlös. Begravningen kunde vara ett par dagar. Det är ju borttaget nu. – Var det på vintern, kunde de bjuda på kött och lake. Det hade bakats allt möjligt. Här i Göteborg skulle man bjuda alla hyresgäster. Men det är borttaget nu. Det gjorde vi, när min man dog för tio år sedan.
Präster och kyrkväsende.
När man konfirmerades fick man läsa en vecka på vintern och en vecka före midsommar. Flickorna läste i en vecka och pojkarna i en. 14 dagar före midsommar började man sista läs- ningen. Jag konfirmerades när jag var 16 år. Vi var 102 barn. Prosten hann inte med att förhöra alla på läxorna utan de duktigaste fick förhöra de sämre. Prosten skulle ha något hemifrån : en kalvstek, ull eller bylta med smör. Det hade barnen med sig. Jag bodde hos en konsul och for inte hem under veckan utan bodde hos konsulen hela tiden. En del av barnen var ju från själva kyrkstaden och bodde hemma. Bondbarnen som var långtifrån bodde i sina kyrkstugor. Man läste inte i kyrkan på vintern. Det var för kallt. Man höll till i tingshuset. De två sista dagarna gick barnen till skogen och plockade lingonris och vilda blommor och den andra dagen band de långa girlander, som skulle vara vid läktaren / och predikstolen och runt altaret. På midsommarafton stod vi vid gången. Gossarna på den ena sätan och flickorna på den andra. Det var stor tillströmning till kyrkan på midsommar. Kyrkan var stor och trevlig och hade en klocka, som hördes på två mils avstånd. Sillkakan det var nattvardsbrödet. Man var man och kvinna, när man fått det.
Husförhör
Efter husförhöret skulle det vara husförhörskalas. Det var en middag, som hölls på den bondgård, som var i tur. Sex eller åtta bönder tillhörde samma lag (jag minns inte vad lagen kallades). De andra bönderna i laget bjöds och klocka- ren. Och prästen förstås. Man fick stuvad lake, vattsoppa – det är sagosoppa – risgryn, russin och plommon. Men det roligaste var, när prästen och klockaren gått. Då blev det supkalas och dans. Jag skrattade, när jag var med om det första gången. Jag tyckte det var underligt. Det var i Innanbäcke.
Tjänstefolk
Tjänarna hade små löner förr. En sommarpiga kunde få 40 kronor men då fick hon arbeta från bitti från kl 4 till kvällen. Andra, som var stadda på ett helt åt, kunde kanske bara få 30 kronor för hela året och helt slät. På en liten bondgård kanske de inte fick mer än 15-20 kronor. Jag staddes i Luleå på prästgården för 35 kronor, men jag stannade bara ett halvt år och då fick vi 17.50. Det var en fattig gård och vi fick arbe- ta så mycket. Ett helt slät bestod av ull, pjäxor, 2 lintyg - det ena med överdelen av lärft och underdelen av grovt linne, det andra med helt lärft. Det skulle verka vara en huvudduk, ett förkläde kanske och om det var en stor bondgård: tyg till en kjol. Man staddes till sommartjänst på våren. Då fick man större lön i pengar och ett halvt slät. Hur mycket det var, / vet jag inte. Då tillträdde man platsen den 24 april och stan- nade till den 24 oktober. Hade man städsel på ett år, kunde bonden fråga på våren, om man ville stanna; frågade han inte, så visste man, att man inte fick stanna utan måste söka en ny plats. Vid städseln fick drängen sina 10 kronor och pigan sina 5 kronor för helt år. När de fått det, var de potlåsta.
Hemmet
Matordningen. Frukosten var klockan 8 – ½ 9. Då fick man salt stekt strömning och filmjölk och tunn- bröd. En del fick välling. Middagen var klockan 12 - 1. Då fick man litet av varje: saltat fårkött t.ex. Ibland fick man salt sik. Till kvällen fick man välling i bondgårdarna. Till söndagfrukost kunde man få blöta. Det var varm mjölk med tunnbrödsbitar i. Eller också kunde det vara soppa på ben med tunnbröd. Så hade man smör till på tallriken. Hade man två sorters tunnbröd, tog man det bästa tunnbrödet då. I Jämtland kallade man middag för úndun. I Neder-Kalix var man gästvänlig, vart man kom. De hade en kärnmjölksbytta innanför dörren. Det var för fattiga, som kom. De skulle inte bara få vatten utan kärn- / mjölksblandat: mjölken var uppblandad med vatten. Man var mycket snäll med det. – Kom det människor och hälsar på, bjöd man ofta på härliga våfflor. Mat, som man ofta åt: filbunke och surmjölk och salt strömning. Sik snögades ned riktigt tätt. När det skulle användas, hade man kallt vatten på, så att en skorpa gick av. Sedan var den lika fin som färsk fisk. Man torkade ofta kött. Det hängdes i taket. En del salta- des. Renkött snögades ned. En del bönder köpte en renkalv av lappen och småbönder köpte sitt renkött. Storhandlare hade sina renkalvar alltid, som de lät lappen sköta om. Förbindelserna mellan Jokmokk - Gällivare och Luleå t.ex. var inte så bra. Då fick lappen med sina renar sköta om körslor och fick en extraslant på det, förutom det han fick av att sälja renkött förstås.
Bröd
Tunnbröd bakade man två gånger om året, på hösten och på våren. Degen saltades inte och jästes inte. Man hade korn i eller kokta potatisar. Tre stycken var med om baket: en kavla, en nagga, en grädda. De använde mycket stora fjölar, som ett stort fyrkantigt bord (menar bordskiva) med avkarvade hörn. Man grädda i stora ugnar, som eldades med pannevedsved, det var barr och tallved. Först sopades hällen rent. Först nagga man med en grov nagg och sedan men en finare, så den riktigt kunde blåsas över fjölen. Tunnbrödet viks ihop. Det förvarades i hebret eller härbärget, kan man också säga, i kistor. Torrt bröd. Det jästes på kvällen. Skulle man hinna med en säck, fick man allt börja baka tidigt på mor- / gonen vid 5-tiden ungefär. Då fick man arbeta upp degen och sätta en ny deg, som var färdig, när man bakat färdigt den första degen. Var det rysk rågmjöl kallades det en rågmjölsmatta. Det var ungefär samma mått som en säck. – Det bakades på höst och vår, innan vår- arbetet började. Det torkades i taket på stänger. När det var torrt, las det i lådan och tunnor. Jullimporna bakades färdigt till Annadagen, för att de skulle hinna ligga på ena sidan i en vecka och på den andra i en vecka före jul. Degen vannstöptes d.v.s. man slog varmt vatten över den, då den stod i stora såar, så att det hoppade fram småpärlor. Degen fick inte bli kall. Man arbetade den först utan jäst i. Så fick den stå i sån till dan därpå. Så arbetades den en timma på morgonen. På kvällen jästades den. Sen var den färdig att bakas ut på morgonen. Den gräddades i stor ugn. Väl rensad. Luckan las igen, till dess det det blev hett. Så öppnades luckan och man kände efter, om det var lagom varmt. Var det för hett, la / man salt på botten. Man hade grovt rågmjöl och kryd- dor. Jag minns inte, vilka kryddor man tog. Den sötma sig själv nästan genom vannstöpningen. Viktigt var det, att inte degen fick svalna, utan den fick vara väl inbäddad.
Husligt arbete
Karlarbetet på vintern var att skära stickor. Det gjorde de ända till fettisdagen. Sedan höll de på med ve- den ute på backen. Och sedan skulle karlarna också tjära skidor och skor. Skidorna vallades inte på den tiden. Man begagnade skor av mjukt kalvskinn, och hade hö inne i dem. Man hade en låda full med träshö vid spisen alltid. Så tog man ur höet på kvällen och la det på spisplattan till nästa morgon, för man hade inte råd att skifta hö för varje dag. Såna sportskor, som finns nu för tiden, använde man inte förr. En del av karlar- na var ute på vinterkörning förstås. Mor satt vid spisen och höll på med sin stickstrumpa. Allt arbete tillgick utan lampa. Man fick ljus ifrån den stora brasan från den öppna spisen. På spisen hade man en stor gryta, där man kokade vällingen. / Ett höstarbete var också att väva vadmal, som skulle vara färdigt, till dess skräddaren kom och skulle sy allt, som skulle bli klart till jul. Ett annat höstarbete var tunnbrödsbaket. Det hade man en gång på våren också. (Se bröd!) Julbrodet bakades, så att det var färdigt till Annadagen. Det var jullimporna. Sedan skulle de ligga på den ena sidan i en vecka och på den andra i en vecka, så var de färdiga att ätas på jul. (Se jul!) Hur julslakten tillgick, vet jag inte så noga.
Begravning
Det var vanligt, att man skulle sjunga ut liket. När man fått kappor och rockar på, sjöng man en psalmvers, innan liket bars ut. Prösten var med då. Man hade vissa svepedagar. Då hade man traktering, när de kom från granngårdarna och hjälpte till att sy svepningen. Nej, man hade inte lakan på väggarna men för fönstren. På en del håll föll de rakt ned; men på andra band man om dem på mitten med ett svart band. Alla speglar var överklädda med lakan. Och sofforna var överklädda med vitt. Likrummet hade man gjort så fint man kun- de med ljus. Det var en kammare eller ett uthus. Man hade inte något likbord. Det var vanligt, att man skulle titta på liket. Man gick t.o.m. och tittade i gravkoret och lyfte på locken, innan de var igenskruvade. Klockringning fick inte den, som tog livet av sig. Det / skulle inte vara så åtminstone. Men det tycker jag är under- ligt. Om någon ett ögonblick får för sig, att de vill ta sitt liv, behöver de inte vara sämre än de, som dör i sotsäng. Det var en bekant till mig, som tog sitt liv. Om han kanske fick ringning ändå, vet jag inte. Men han fick då en ordentlig jordfästing. – Det begagnades mycket sprit på begravningar förr. Sirapsbrännvin började de dricka så snart de kommit från kyrkan och de höll de på med hela kvällen, tills de blev redlösa. Begravningen kunde hålla på i ett par dagar. Det är ju bortlagt nu. Och det där drickandet också. Fastän det kan ju fin- nas kvar på sina håll än, om de kommer åt. – Det var ingen särskild mat. Man fick väl lake och kött om vintern. Och det hade bakats allt möjligt.
Husdjuren
Jag tyckte alltid, att det var så intressant med ko- maten på bondgårdarna i Neder-Kalix. Den kokades ute i lagårn i en stor gryta på öppen spis. Allt möjligt t.ex. småmossa och småhö, strömmingshuvuden och annat av- fall som potatisblad kokades med grovt salt över! Det luktade så gott i lagårn av det och korna mjölka så gott. Spadet fick korna dricka också. Det koktes på nytt för varje dag. På våren hade man korna i sommarlagårn och då skurades i vin- terlagårn och gjordes så fört. Spisen vitlimmades.
Jul
Vi luta med aska vår lutfisk. Men den låg inte i vatten hela tiden som man gör här söderut, utan den vattna- des sina dagar och sen fick den ligga ute i snön och frysa först på den ena sidan och sedan på den andra. Sen las den in på en hylla i kebre. När den skulle kokas, las den först i kallt vatten. Och den var lika god jämt. - I bättre hus hade de sina skinkor och korv. Man hade julgran förstås med grannlåt i av papper, som man gjort själv och ljus, som man stöpt själv. Man var noga med städningen till jul. Man hade hackat granris på golvet och klippris. Det var sånt som kallas ”slängor” här. Det klipptes fint och ströddes kring kakel- ugnar. Kakelugn och spis var fint vitlimmade. Det var före min tid man hade halm på golvet. På ett bröllop vet jag, att de en gång hade halm på golvet, / som de sedan bäddade syskonbädd i: utanför hade de gran- rismattor. Men sånt hade man jämt. Man la nytt till varje söndag. Man hade inga halmkronor men träkronor klädda med ris och grönt med stöpta ljus i. Man hade inga lampor på den tiden. - Man hade ingen julmarknad på lan- det. Det var inte heller någon julskyltning i kyrkstans affärer. Man gjorde inga stora arbeten mellan jul och 20:dagen. Ingen vävstol fick vara framme. – Var och en fick sin julhög. Det var kusar och pepparkaksgummor. – När de for till jullotta, hade de ljus i fönstren. Man drack julglögg, innan man for. Man hade bränn- vin i ett stort lerfat och russin och nejlikor i. Det tändes på och det brann grant. Barnen tyckte, att det var roligt. Det gjorde man andra gången också. – Man bota till jul i stora bykkaret eller i bad- stun. Det gjorde man dan före julafton, antar jag. – Julklapparna kastades in. Ingen tomte. – Efter 20:dagen togs allt arbete fram och sedan kom det igång igen.
Stjärngossar
Barn gick omkring med Betlehemsstjärnan. De började väl på julafton och så räckte det i 20 dagar.* De ville ha ljus och pengar på de ställen de kom till. Och de blev onda, om de inte fick något. Judas var med och Herodes. De hade vita skjortor på sig och pappersbälte och svärd vid sidan. Knektar och de vise männen var också med. De hade en stjärna med ett brinnande ljus i. De gick omkring i kyrkstan. Jag vet inte om de hade kalas på det de fick efteråt. De var 14, 15 års pojkar. *Vid ett andra besök påstod meddelaren att de började på annandagen och att de hölls på till trettondagen.)
Troll
Följande historia har berättats av 68-årig Julia Sundberg, N. Forsnäs Harads Norrb. Län. Hon har hört den av den, som trott sig ”uppleva” äventyret, en gammal skräddare, kallad ”finn-skräddaren”, som för c:a 25 år sedan plägade gå här från by till by. Det är att märka att mannen i fråga var absolut viss på att han upplevat följande. Skall försöka att så mycket som möjligt följa berätterskans ord, vilken å sin sida åter- ger den med finnskräddarens ord. Jag var en sommardag på väg från Holmträsk till Puottaori (inom Jockmocks sock. Norrb.) En afton kom jag till en myr, över vilken en bäck flöt. Jag hade flera gånger gått den vägen, men nu visste jag helt plötsligt ej åt vilket håll jag skulle gå. Jag gick in i en lada o beslöt att tillbringa natten där. Vid 10 tiden på kvällen (sommarnätterna här ljusa) kom det en man till ladan, klädd i näver kläder. Han stannade i ladudörren / o jag sade till honom: ”Visa mig vägen till Puottaori!” Han svarade ingenting och nu fick jag se en hel skara komma tågande, boskap och människor. I ett nu var myren förvandlat till en by med flera gårdar, där var och en sysslade o grejjade hela natten så jag inte kunde sova, men så vid 3-tiden på morron tågade alla bort och allt blev som förut. Följande dag kunde jag ej heller finna vägen hur jag än letade. Ingen mat hade jag heller med mig, endast ett stycke socker som jag blötte i vatten o förtärde. Så slog jag mig till ro o väntade att någon skulle komma vägen fram. Samma tid som kvällen förut kom den näverklädde åter fram och efter honom hela det andra sällskapet o allt blev som föregående kväll. Jag fick ej sova för de trollen utan måste vaka om nätterna som de. Och i åtta dagar måste jag vara där o till slut fick jag / nästan som ett sällskap av dem. Här levde de nu ungefär som folket i en by. De hade barn o kreatur som de vårdade, o tvättade kläder m. m. Unga flickor gingo omkring o viftade med lövkvistar. En gång satt jag o doppade socker i vatten o åt och några barn stod o såg på. ”Gå till din mamma o bed att jag får köpa lite mjölk,” sade jag till en flicka. Hon gick o kom tillbaka med ett mått med mjölk men när jag skulle dricka kom jag ihåg mig och doppade fingret i mjölken o då blev det bara gräs. ”Jag sa’ ju att jag ville köpa mjölk,” sa’ jag åt flickan. ”Ja, mamma skickade det där,” sade hon. En natt gick jag ner till bäcken för att tvätta min skjorta och då stod de och skrattade åt mig. ”Stå inte där o skratta,” sade jag, ”kom o hjälp mig att gnugga!” Men de svarade ingenting, skratt- ade bara. En natt kom jag in i en gård, där det låg en man på en säng / han såg så underligt på mig, jag tror att det var en människa de fått i sitt våld. Men jag talade med honom o predikade Guds ord för honom, och han grät, ja, han grät, tårar, så stora som ärter trillade nedför kinderna på honom. Natten mot Lördag kom den näver- klädde till mig och sade: ”På två dagar skall du slippa härifrån.” Och så gick det även. På måndagsmorron kommo slåtterfolk till myren o dessa visade mig nu till rätta, och vägen var endast ett stycke bortom ladan ehuru jag ej kunnat se den förut, nu först kände jag igen mig och såg vart jag skulle gå o sedan jag fått ett mål mat av dem kunde jag gå därifrån.