Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Husdjur
Över kreaturen i ladugården sattes liar och skäror. De voro instuckna i åsarna i taket och skulle skydda djuren mot trolldom och sjukdom. Även över fårkättarna satte man eggjärn. Främlingar fingo ej gärna gå in i ladugården.
5. Övrig klokskap. Egentlig trolldom 5.
Det var en karl ifrån Källsjö skn, som hade blvit av med en klocka. Då tog han en annan karl med sig och de drevo av upp till Kind "borns" Kajsa. Hon bodde i Öxabäck i närheten av Prekebo. Det var en liten svart käring. Ögonen voro vassa som sulspett och dem satte hon i karlarna, så att de riktigt rysre, och skulle tro att här stog en riktig trollkäring. Så frågte hon vad de ville. Källsjöboen talte nu om sin klocka. Käringen nickade bara. Sen gick hon ut efter en kopparkittel. Hon ställde den mitt på golvet och fyllde den till hälvten med vatten. Sen sade hon till den bestulne: "Titta i kätelen!" Stämman var skarp, så han måste lyda. Då fick han se ett främmat ansikte i vattnet. "Den är det," sa- de käringen, "och nu ska han få bära till dig henne med!" Klockan kom tillbaka till Källsjö. Den bestulne kände igen tjuven, så nog kunde den där Kajsa alltid. / Men det var något så hemskt med besöket i Öxabäck att det förlofte sig på, att om de så blevo bestulna aldrig så titt, så gingo de aldrig dit mera.
Slåtter, skörd och tröskning
[ Slåtter hade en ingen annan än att gå å slå vid myrar i skogen å på backar. Det var att ta till reda det en kunde få tag i här å där. Både karlar och kvinnfolk fick hjälpas åt. Det var att gå man ur huse. Barnen togs med. Karlarna slog å kvinnfolken var med å räf- sade å samlade ihop gräset. Var å en hade brått att få sitt. Hjälp av grannarna var just inte att få. Det kunde vara mot slutet, om det var någon som hunnit fortare undan. ] [ Skära användes ännu. Förr mins jag att skä- ran begagnades att skära råg i fallen med. Det brukades så att skogen höggs ned å brän- des, sedan såddes råg i askan. Skäran be- gagnas att ta löv med, å om en skall ha / in litet gräs i ladugården så tar man skäran å slår av med. Men det är mest gamla som har denna vanan kvar. Nu användes lien huvudsakligen att slå med. ] Om lien hade blivit "skämd", för det var inte säkert för trolldom, så tog en lien å ställde mot ett träd, på norra sidan om trädet, å sköt över den. Det onda hade inte makt med den sedan. Om far blev trött å inte kände sig som han skulle, när han skar säden, så skulle han få motgång, sade han. Säden var inte un- nad åt honom. Ingen särskild tävlan att bli först färdig med arbetet. Var å en arbetade det han förmådde Men det skulle göras så fort en orkade. Man utsåg ingen särskild att skära det sista, utan det fick den göra som kom i tur. Alla strån togs väl tillvara. Man gick å ploc- kade upp strån å ax som man hade / tappat. Dessa lades i ladan till det andra. Om en inte tog vara på dessa strån så blev det ingen drygsel i säden. För att höet skulle bli drygt, så lades det i la- gom stor stack i ladan, så trampades det ihop så mycket man orkade. Vid skördens slut fick en "skårgröt". Tröskning. [ Man började tröska när korna hade ställs in i "fuggeshuset" för året eller när det frös ned, så att det började bli vinter. Kl. 3 el. 4 på mor- gonen började tröskningen. "Töreveljus" sattes i en springa i logbalken, så att en skulle se att tröska. Vid 6-tiden gick en in å åt fru- kost. Brukade att hålla på till mörkning- en. Men det var också mycket det bruket att man höll på att tröska tills dagsljuset. Så slutade man. Bara tröskade om morg- narna. Man kastade upp 30 kärvar ur ladan på logen / å lade i ett hörn. Det var ett "unlag". Vid tröskningen lades kärvarna i två "refter", topparna ihop å rötterna vända mot logbal- karna. Så tröskades först ena sidan, sedan löstes kärvarna å vändes på andra sidan Så tröskades de på nytt. Så vändes de med slagan med en knyck, så att rotändarna kom att ligga mot varandra. Tredje gången trös- kades rotändarna riktigt. Se'n var det fär- digt att skafa upp halmen å ta nya kär- var. 1-4 personer tröskade på en och sam- ma loge. Det mest vanliga var 1 och 2 personer. - Tröskarna stod mitt för varandra en på vardera sidan om kärvarna. ] En skulle inte tröska i mörkningen. Det skul- le inte vara buller då. Tomten var va- ken, när det började mörkna. [ Jag kan inte säga att det var något bestämt när tröskningen skulle vara avslutad. Man brukade tröska litet i sänder, så det kun- de / allt dröja ut till fram efter jul innan det blev färdigt. Det blev som drygare, om en tröskade på det viset å inte tog allt på en gång. Kvinnfolken tröskade lika bra som karlar- na. När karlarna hade annat att göra, så fick kvinnfolken tröska. ]
Diger-Rör
Diger-Rör, som ligger mellan Garde och Lau, är 64 aln. tvärt-öfver och 174 steg (eller 220 aln.) i omkrets. Jakup Fålkedarfve i Garda umgicks med DigerRörsgubben och de voro goda vänner. Jakup skulle »tyna» kring Aikese-myr. När han tynt och blef hungrig och skulle spisa middag, så hade han eld på, som han »bäddä bandar bäi», och därvid stekte han också. Sedan lade han sig att sofva. Medan han sof kom DigerRörsgubben, en »kämpe», som het-ter Digur, och ville steka en hop grodor, som han fångat, vid samma eld; och han sade då: »Vitt däu fiska, Jakup?» — Men denne låtsade som han sof; då trollet frågade om igen. Då intet svar följde, sade Digur: »Inte vitt Däu nåke ha' — Och inte skatt Däu nåke fa!» hvarpå han sjelf började äta. Sedan bonden vardt »tåsstug», gick han till »råire» (Röret) och bad, att han skulle få rent vatten. Det fick han och drack, emedan trolldom ej rår på rent vatten. Derefter sade han: »Vattni var gudt, men käre' var dåligt.» — Då svarade trollet: »Ja, fickst Däu dåligt kär', så skattdäu fa bättar kär' o. bättar dricka, hjärnest du kumbar!» Andra dagen derpå gick Jakup och plöjde »kårs-furar» öfver myren. Då kom DigerRörsgubben till ledet, men kunde ej komma till bonden för »kårsi». — Tredje dagen sadlade Jakup sin häst och for till skogs. Snart blef han törstig och red så till Röret samt ropade: »Kumb äut mä' an gang dricke till mi'!» — Då kommo de med ett guldhorn, fullt med öl, som var brunt, och »skäum-fraggu» (f.def.) stod om det. Då han fick det, slog han det »yvar axli», sparkade hästen i sidorna »u glaid in yvar möiri». Trollet ropade in i röret: »Fålltare fyllingen »For av må' ore gyllingen » Då svarade trollen inne i Röret: »Tag i lycka, tag i hank!» men det svarades: »Dä finnes hvasken lyckå eller hank!» Och så kommo de ut så mangrannt, att de var »i stadu» = så tätt att de ej kunde röra sig. Men trollen måste löpa omkring kors-fårorna, under det att Jakup red tvärs öfver. När han kom hem kastade han sadeln af hästen och dref honom upp i socknen, men hornet kastade han upp i ett »flo-hau-gärde» och sj elf skyndade han in i sitt fasta hus och bommade till det. Då kommo trollen, skakade och lyfte det stora stenhuset och splittrade hela »vid-floi» rakt sönder, men flo-hau-gärde kunde de ej röra, emedan veden der låg i kors. Sedan alla deras försök att få hornet misslyckats, drogo de bort med rop och skri. Gullhornet var der i hans tid, men sedan fördes det norr i landet (i Bäl, der Böinde-Carl hade sett det); och på det stod åtskillig svårtydd läsning. Och kämpen Digur ligger begrafven i Diger-rör. I grafven är en kammare, som ligger i »nårdvästaste» hörnet. — En prest, Funk, i Garda, tog hela socknen med sig och äfven »Aitelaimar» samt spenderade på dem, för att gräfva i röret. Men då de kommit något ner deruti, började dels de uppkastade stenarne falla ned igen, dels kom der så mycket orm, att somliga af folket blefvo sjuka, så att de »togo laida pa det». Folkedarfven i Garda (1844, C. S.).
Slåtter, skörd och tröskning
Slåtter hade en ingen annan, än att gå å slå vid myrar i skogen å på backar. Det var att ta till reda det en kunde få tag i här å där. Både karlar och kvinnfolk fick hjälpas åt. Det var att gå man ur huse. Barnen togs med. Karlarna slog å kvinnfolken var med å räfsade å samlade ihop gräset. Var å en hade brått att få sitt. Hjälp av grannarna var just inte att få. Det kunde vara mot slutet, om det var någon som hunnit fortare undan. Skära användes ännu. Förr mins jag att skäran begagnades att skära råg i fallen med. Det brukades så att skogen höggs ned å brändes, sedan såddes råg i askan. Skäran begagnas att ta löv med, å om en skall ha in litet gräs i ladugården så tar man skäran å slår av med. Men det är mest gamla som har denna vanan kvar. Nu användes lien huvudsakligen att slå med. Om lien hade blivit ”skämd”, för det var inte säkert för trolldom, så tog en lien å ställde mot ett träd, på norra sidan om trädet, å sköt över den. Det onda hade inte makt med den sedan. Om far blev trött å inte kände sig som han skulle, när han skar säden, så skulle han få motgång, sade han. Säden var inte unnad åt honom. Ingen särskilt tävlan att bli först färdig med arbetet. Var å en arbetade det han förmådde. Men det skulle göras så fort en orkade. Man utsåg ingen särskild att skära det sista utan det fick den göra som kom i tur. Alla strån togs väl tillvara. Man gick å plockade upp strån å ax som man hade tappat. Dessa lades i ladan till det andra. Om en inte tog vara på dessa strån så blev det ingen drygsel i säden. För att höet skulle bli drygt, så lades det i lagom stor stack i ladan, så trampades det ihop så mycket man orkade. Vid skördens slut fick en ”skårgröt.” Trösking. Man började tröska när korna hade ställs in i ”fuggeshuset” för året eller när det frös ned, så att det började bli vinter. Kl. 3 el. 4 på morgonen började tröskningen. ”Töreveljus ”sattes i en springa i logbalken så att en skulle se att tröska. Vid 6-tiden gick en in å åt frukost. Brukade att hålla på till mörkningen. Men det var också mycket det bruket att man höll på att tröska tills dagsljuset. Så slutade man. Bara tröskade om morgnarna. Man kastade upp 30 kärvar ur ladan på logen å lade i ett hörn. Det var ett ”unlag”. Vid tröskningen lades kärvarna i två ”refter”, topparna ihop å rötterna vända mor logbalkarna. Så tröskades först ena sidan, sedan löstes kärvarna å vändes på andra sidan. Så tröskades de på nytt. Så vändes de med slagan med en knyck, så att rotändarna kom att ligga mot varandra. Tredje gången tröskades rotändarna riktigt. Sen var det färdigt att skaka upp halmen å ta nya kärvar. 1 – 4 personer tröskade på en och samma loge. Det mest vanliga var 1 och 2 personer. – Tröskarna stod mitt för varandra, en på vardera sidan om kärvarna. En skulle inte tröska i mörkningen. Det skulle inte vara buller då. Tomten var vaken, när det började mörkna. Jag kan inte säga att det var något bestämt när tröskningen skulle vara avslutad. Man brukade tröska litet i sänder, så det kunde allt dröja ut till fram efter jul innan det blev färdigt. Det blev som drygare om en tröskade på det viset å inte tog allt på en gång. Kvinnfolken tröskade lika bra som karlarna. När karlarna hade annat att göra, så fick kvinnfolken tröska.
Julhögtiden.
Dagen före julafton skulle allting vara färdigt, golvena skurade och beströdda med råghalm, som skulle bortagas på julaftonen, kopparn putsad och maltdrickan färdig. Bröbaket kunde räcka 3-4 dagar för det skulle räcka till tjugonde-helgen, som är den 13 januari. På julafton skulle en så stor köttgryta kokas att den även skulle räcka för juldagen. Till kvällsmaten, som spisades kl. 7 utdela- des bl. a. en gås, som var bredd på vanlig kaka med ett lager med smör och ett med vassle. Var och en skulle spara sin gås till på annandag-jul till frukost. Under bordet skulle "slekan" stå till kossorna. Den var beredd utav mjöl, salt och malt, och skulle utdelas till kossorna på julafton. Därjämte skulle de ha var- sin havrenek. Alla skulle på julafton i säng tidigt för att hinna upp riktigt tidigt i ottan. Julgran be- gagnades aldrig. På juldagen steg man upp kl. ½ 4 eller så. Ljusena tändes vid 5-tiden. Man reste allmänt till kyrkan. Ofta brukade fotgängare att bära ett s.k. stickljus. Det bestod av fina långa stickor som hop- buntade antändes och bars i handen på vägen till kyrkan. Kl. 11 ungefär var man hemma från kyrkan. Då skulle middagen vara färdig. På bordet stodo bl.a. drickstoppet, julosten och brännvins-kannan. Smör begagnades ej. På juldagen fick man ej besöka någon. Man skulle på juldagen vara i största möjli- ga lugn och stillhet. Alla husliga göromål skulle vara undanstöka så väl som möjligt. Hackat granris, som ströddes på golvet på julafton skulle på juldags- morgonen borttagas för att återigen beströ med nytt granris och vara riktigt fint till dess att kyrk- / folket kom hem. På 3- eller 4-dedag-jul kunde man börja med s.k. julkalas. Det var då frågan om att kunna äta så mycket som möjligt. Desto större ostskivorna och korvbitarna voro, desto bättre. – Nyårshelgen hölls mycket mera hög- tidlig än den hålles nu. Alla skulle man till kyrkan på nyårsdagen. Vid 20-de-helgen voro de mesta jul- kalasena. Man skulle då köra ut julen. Till "Vårfru- kvällen, kokades alltid en god välling. Till den ut- delades gåsar, lika dem som utdelades på julkvällen. Påskhelgen var också till stök för alla husmödrar. På Långfredagsmorgonen skulle man ha stryk. På påsk- kvällen skulle man ha påskbrev, och så skulle man själv kasta påskbrev. De brukade ofta vara mycket utstyrda och granna. Det hände om det var någon riktigt god vän som skulle ha det att man gjorde sopa, raka o.s.v. av silke och sände i kuvert. – På Kristi- Himmelsfärdsdag skulle alla flickor i kyrkan. De skulle vara ljusklädda och kallades Kr.-Himmels- färdsjäntor. – På midsommarafton skulle allting prydas med löv och blommor. Kring dörröppningarna flätades kedjor av björklöv. Golvet beströddes med stort, fint asplöv. Omkring klockor och tavlor hängdes kransar av blomster som togs från vallarna. Över grind- arna restes en äreport flätad av björklöv. Tidigt på mor- gonen försökte man att vara den förste att plocka liljekonvaljer, som också skulle användas till att pryda klockor och tavlor. – Till höstmarknaden skulle det stökas lika mycket, som till julen. All skörd skulle vara inne. De som då bodde långt från marknadsplatsen / fick vanligen fara 2-3 dagar i förväg, och övernatta hos någon bekant, som bodde närmare. Man skulle till marknaden ha med sig mycket mat. Ost, limpa, korv och hemgjort brännvin. Alla bekanta skulle då bjudas med till kärran eller trillan där serveringen skedde. – Det gick sägner om att det skulle finnas s.k. pukharar. Var det något hus man önskade olycka över skulle man släppa en sådan där. Den bestod av slitna diskborstar och stickflisor. Det fanns bara en och annan som kunde skjuta sådana. De sprungo oerhört fort, och det fordrades stor skicklighet i att kun- na skjuta sådana. Det fanns också någonting som kalla- des för "pukdynga". Den satte sig oftast på ladugårds- väggarna och på stubbar i skogen. Till storleken var den ungefär som 1 ägg och var aldeles gul till färgen. Om man vidrörde den så rann det som tjock råmjölk ur densamma. – I ladugården brukade man göra kors över korna för att bevara dem för trolldom. Ofta lät man tjärstryka hela kor. Elin Olsson. P.S. Detta är mig berättat från min farmor, som är 83 år gammal. Allt hade väl kanske inte varit värt att nedskrivas. Hon har aldrig kunnat skriva och hen- nes skolgång varade i 23 veckor. Som skrivpapper och skrivpenna begagnades sandbänkar med träpinnar. En son till henne har gått till fots till Sundsvall. Händelserna äro hämtade från Brotstorp i Sunne socken. Om det vore någonting jag kunde stå till tjänst med, så vill jag så gärna. Högaktningsfullt Elin Olsson
Husdjur
Den 1 maj skulle de stänga kreaturen från inägorna på utmarkerna. Här var så många led förr på vägarna att de inte fick ställas upp förrän 1 maj, och så skulle de ta ned dem 1 okt. Det var för att det var så slaskigt på vägarna om vintern och svårt att gå av och öppna, när de körde. Annars hade de kreatur ute på inägorna så fort det blev barjord. När de släppte ut kreaturen på våren, skulle de röka dem med svavel och lägga en buskakniv på tröskeln, så att de skulle gå över den. Det var väl för att de inte skulle bli modstulna, de hade för sej, de gamla, att de kunde fördärva´t, den ene för den andre, om de hade nån ovän. Bjällerkon, på den skulle de ha flögrönn, -det växte bort på berg, fåglarna skulle väl ha dragit å trövet. Det skulle vara vara fastsytt i bjällran och så vitlök med, så skulle de inte vara god till att medstjäla dem. Blev de medstulna, så fick de varken mjölk eller smör. Det skulle de ha i selen på hästen med, så att det inte skulle kunna maktstjäla dem. Det var väl lika dant överallt, både här och i Örby, det var så allmänt förr överallt. Att korna längta - det var min far ute för en gång. Han köpte en ko uppåt Kinna. Hon var väl kommen ifrån Seglora, och den gjorde inte annat än gapa. Men så tog far och gick ner åt Seglora till dem. " I ville la inte sålt den dära koa, ja köpte, kan ja tro", sa far. Och mora där kunde då inte neka till att det var så. "Då kan I ge mig en bit brö" sa far. Och sen när far var hem-kommen, gav han kon bröbiten, och sedan längta aldrig kon mera, stod inte vid stättan och gapa, och de hade den koa i många år. Och så sa far till mora med " Nu sörjer I la inte den koa mer, så hon ska ha ont av det", och det sa mor med, att det syntes då vad det kom av. De skulle låta repet, som de hade lett kon i till tjurn, sitta på ett dygn likaså skulle de lägga en lövkniv över tröskeln, när de ledde ut den. Vi gjorde väl det med den första kon vi hade här för en 56 år sedan. Det var allmänt överallt både på bättre och sämre ställen. När det är kvigor, är det ofta de går och känner på juvret på dem för att de skall bli bättre, när de skall börja mjölka dem. Så hade de för sig att om karlar rörde vid dem på juvret skulle de svullna så illa. Då skulle de ta en skjorta, som den karlen hade tat å sej och torka juvret med. När kora hade kalvat, skulle de först ha e rå "potäta" och så lite svavel så skulle de ha lite dricka med salt i. Se svavel skulle inte några trolldomar rå på, då skulle de inte kunna maktstjäla dem. Det skulle man ha svavel och vitlök på hästen också. De fick inte bära mjölken bar över gården och fram när de hade mjölkat en nylidd ko. De skulle ha en spann med lock på. Fordom hade de byttor av ek och mjölka i, men då skulle de ha en koppar-spann med lock till med sig för att tömma i. Det skulle de ha en 14 dagars tid minst, de fick inte gå öppet med det, för då hade de för sig bergatroll och sjöjungfrur skulle komma åt det. När de gav bort mjölk, skulle de antingen doppa eld i den eller också lägga ett saltkorn i. Man fick aldrig lägga en sele på marken "Hoppetossera" kunde gå och pessa på selen, och då gick håret av hästen på den fläcken. Jag har då aldrig sett det, men jag har då heller aldrig lagt ifrån selen på marken, för det fick jag lära mig ifrån det jag var barn. Ifall hästen blev rädd när de var ute och körde eller det var nånting, så han inte gick, skulle de gå fram och titta under betslet. Hästar ser allt möjligt. Jag skjutsa en gång en gammal käring ifrån Skene, som hade vart och satt iglar på min faster. Det blev sent innan vi komiväg. När vi kom på Örby Hed datt hästen på knä. Jag ryckte till honom - det var en ung häst- och han sprang då till. När vi hade kört en liten bit så sa käringen att det skulle jag inte gjort, för där var nånting i vägen, som inte kom fram. Ville jag gå fram och stryka av betslet och titta igenom det, så skulle jag få se vad det var. Och jag var aldrig rädd av mig utan jag gjorde det. Jag såg det med, det var en likfärd, kommande fram på vägen. Vi hade kört rätt genom den sa käringen, se, hon hade sett den. Det blev inte långt till jag var med i samma likfärd. Det gick vård före som hon sa. Men det var inte alltid bra att titta under betslet, sa hon, för det kunde vara såna föremål som var ilskna av sej.
Svartkonst
"Lage te skôt." Fylpes-Ola var till Strana å lagade till "skôt". När han lagade till så hade han en tråd som man hade mätt alla lederna på ett lik med, så hade han av den dödes naglar, hår och kläder. Detta gjorde han "skôte" av. Det gjorde han så det blev som en liten kula. Själv ville han inte skjuta utan det skul- le vara en annan. "Fylpes-ola laga te skôt å ###gubben sköt." Han sköt hästen på Balk- åstorp. Fylpes-Ola ritade ut hästhen på väggen å läste: "Så sant som nu detta skôt går fram, så skall min själ ned i brända helvetet brinna". Se'n var det färdigt att skju- ta. Fylpesgubben lärde ut valls en skulle bära / sig åt om hästar eller kreatur gick bort. Då skall en sopa ladugården å ta de soporna på dyngspaden å gå runt ladugården tre gånger. En skulle börja vid dynggluggen å sluta vid dynggluggen. Tredje gången en kom till dynggluggen så skulle en kasta in so- porna å spaden genom gluggen i ladugår- den å säga: "Så sant som detta här går in här så skall det komma att gå in det som borta är, i Guds etc". Man kunde ta la- dugårdskvasten. Det gick lika bra. Men det skulle vara ett don ur ladugården. Om in- te djuret kommer ändå, så skall en gå å lyf- ta på tre stenar. Om det då finns något levande under stenarna, så är djuret vid liv, men om det finns ett dött djur så har djuret gått ned sig eller gått under på annat sätt. Detsamma kunde en använda om folk hade kommit bort. Den som kunde konsten, kunde se mycket när / han lyfte å tittade under tre jordfasta ste- nar. Han kunde se varåt det försvunna fanns, om troll å bergfolk hade tagit det, om det var vid liv o.s.v. Blåsman var trollgubbe. En gång så var han på myren å slog. Han hade drängen med sig. "Nu skall jag kalle björn på mäj", sa Blåsman. Så tog han tag i bössan å läste. "Sju djävlar från alla sju vära." Detta gällde ett område 7 mil i fyrkant. Om det fanns björn på det området så skulle han komma. Men jag mins inte hela bönen. - Rätt som det var så small det. "Dä gjorde go smak i min mun", sa Blåsman, när de kom till den döde björnen. Det gick bra att binda björnen, om han kom å skulle slå en häst eller ett kreatur. Då läs- te en så här: "Du din store svartbrune fôle som i skogen går. Jä stilla ditt huvud, jä drar tand, jä stiller din ram såsom Jesus stillde, då du / intågade i Noaks ark. Du lovade ut att du inte med tand skulle bita eller ram skul- le riva. Det var en trollgubbe på Strana. Han gjorde doter si tokiter. Han gjorde fel, när han skull troll, så hon blev tokit. 4 till gjorde han to- kite. Blåsman i Skylbäck "gjorde ôt en häst". Hästen hade gått bort å kom inte hem. Men när Blås- man tog till, så kom hästen så att "skomen" valt av honom. I en säter kom en kalv bort. Blåsman skulle ta reda på honom. Kalven kom. Då satte sig Blåsman på hästryggen å red som en kung å kalven sprang efter som en fölunge. Han gjorde några ritande på kre- ken å mumlade för sig själv. - En annan gång var också på en säter. Märren hade gått bort. Blåsman kom dit. Han drack kaf- fe å menas så hade de att han skulle / hjälpa dem att få tillbaka märren. Han bara "pôttra" litet å gick ut å pekade. Då kom märren så att hon vart vit av svett. Medel att väcka kärlek. En skulle köpa en karamellstrut, så skulle en bära den under vänstra armen i tre dygn. Se'n skulle en bjuda den en ville ha på kara- mellerna. Först skulle en bjuda bara en i ta- get men se'n skulle en ge bort hela struten. Se'n var det färdigt. - Det var en käring i Dal- by som ville ha måg åt dotern sin. Men hon tog av doterns månadsblod å hade i en sup å gav karlen. Han blev som tokig efter hen- ne. Men detta är med det värsta en kan göra, för det blir inte bra mellan dem. Om en ville ha ett par oense, så skulle en passa på å gå mellan dem, eller också skul- le en sätta sig mellan dem. - Om en stack en jänta med en nål så fick hon kärlek till en. Det var inte någon bra / kärlek det heller. Kvicksilver var bra att lägga i stocken på bössan å sådana saker en ville ha skyd- dade mot trolldom. - Tobaksdosan var bra, för den var det kvicksilver i.
Sägner om städer och deras invånare.
11. Avrättningsplats var här uppe i Vist, mellan Vist och Timmele. Där avrätta de de döds- dömda. Det talte mamma och pappa om, att de hade varit på den sista avrättningen och sett på det. Då gjorde de en spetsgård omkring den som skulle avrättas. Men det var före min tid. - Många som hade fallandesjuka kom och tog blod då; det talte mina föräldrar om. De hade såna där signerier och trolldom för sig och tog in allt möjligt; de gick aldrig till några riktiga dok- torer, när de blev sjuka. - Den som avrättas, när mamma och pappa var och såg på, det var en mjölnare, som hade tagit livet av sin käring med gift. Det var en poströvare, som sköt postiljonen uppe / vid Kroken; det är strax intill avrättningsplatsen. Postiljonen kom från Jönköping och skulle till Gö- teborg. Där var ett led där uppe vid Kroken, där han sköt honom. Han hade rivit ut ett blad i en psalmbok och laddat med det. Och det hade de tagit reda på den här förladdningen. Så var det en gubbe, som gick omkring med han- del - hette Skog - han upptäckte honom. Han gick och titta i psalmboken alltid, när han kom in på ett ställe; det var för han tänkte han skul- le upptäcka honom, förståss. Och det fann han den psalmboken, som var bortrivet det här bladet ur, på ett ställe uppe i Fivlereds socken långt uppe i Skaraborgs län; så den blev fast för det. Det är många, många år sen. Det var innan jag föddes, tänker jag. 14. Jag var hos min morbror uppe vid Sanatoriet, när jag var pojk. Där var en där uppe, som hade så fullt med värkar. Så var där en gammal / enebuske, som stod där i skogen. Den var så gammal, och jag högg ner den. Och jag fick så mycket vär- kar, så jag fick ligga en lång tid. Och det trod- de de bestämt, att där var satt bort i den ene- busken, så att det var därav jag fick det. De satte bort värk och sånt där i träd och ene- buskar. Det minns jag väl, när jag var barn, att gamla gummor laborera med sånt där. I min barndom var det ingen människa, som sök- te läkare. Det var gamla käringar, som gick och ordinera nån dosis till dem. Det var en gum- ma uppe vid Pinebo; den kunde lägga ner värk. Det var jag med en, som hade så fullt med värkar på nacken; vi var hos henne en söndag. Och hon tog bort varenda värk på'n. Hon hade nånting hon hade bakat i en peppar- kaka och gav honom. De var nog inte så dumma, såna där gummor. 15. Kolera hade gått här, men det minns ju inte / jag. Det kom ifrån utlandet med smitta. Det var en bryggare, som hette Rusell; han var ifrån Jönköping. Han var i Jönköping på bryggeriet där, när koleran gick. Det var hundratals män- niskor som dog där då, sa han. De körde å med stora lass och grävde ner. Men här gick den väl in- te så hårt. Här finns ingen särskild kolera- kyrkogård; det var ju inte så mycket folk här på den tiden. - Jag minns ingen epedemi, som har gått här mer än spanska sjukan. Sten Sture stupa här ute vid Skottek. Det var slag här på Åsunden mellan svenskar och dans- kar då. Där var en ek - skotteken kalla de den - där stod Sten Sture, när en kanonkula kom och råka honom i benet. Men han dog ju inte då utan i släden på väg upp till Stockholm. - Svenskarna hade sågat isen på sjön, så att danskar- na åkte i. Och där ligger kanoner på sjöbotten här utanför Skottek, påstår de. Och de påstod / förr, att de kunde se de här kanonerna på sjö- botten. 17. Det var en fröken på banken, som dog så has- tigt. Så var det en målare här i stan, som hade vart ute i Brunn och målat. Det var dan innan den här fröknen dog. Vi satt några stycken inne på Gästgivaregården på kvällen, och den här må- larn kom in där med. Så sa han: "I får snart gå med ett lik ut till Baldersnäs" - det är där nere vid åmynningen. Och han sa vilka som bar: drängen på prästgården och jag och en till. Och mycket riktigt - den andre dan fick vi bära dit henne som lik. Han hade mött liktåget på natten, när han gick från Brunn. Han såg i syne, påstod de. Han kunde säga långt innan, när det blev något lik. När de tog livet av sig förr, fick de inte begrava dem, innan solen var nere. Och så fick de inte begrava dem utan uppe i illmarkera, uppåt / Höjdgatan. Senare fick de ju begrava dem på kyr- kogården, men de fick inte ta dem genom porten, utan de tog dem över kyrkomuren. Där var ingen präst närvarande, och de fick inga klockor. 20. De trodde både på Näcken och bergatroll och spöken i min barndom. De gamla här trodde väl alltid på sånt. Näcken var uppe i ån, sa de. De påstod väl de hörde honom spela där. Och det var många de trodde hade lärt och spela av Näcken. De skulle sätta sig vid en fors och höra, när han spela, så fick de lära och spela. Men det var väl mer på landet med sånt där. Det var ju inte annat än gamla sägner. De såg sånt där lyse i kärren rakt över sjön, lyktegubbar de kalla. Det såg jag många gånger. Det var här mitt över sjön i Åsakullen; där var kärr. Det var naturligtvis inte annat än gaser; men det var en gammal här, han sa det är lykte- gubben. Det skulle väl vara något sånt där / troll. Den var de rädda för. Om de gick nära där lyktegubben var, blev de gastakrammada, sa de alltid. De skulle aldrig ha något med lykte- gubben och göra. Inte fick man möta vem som helst, för det var otur. Jag vet här var en gammal gumma - de kalla henne Lokomotivet ändå - det fick man aldrig gå förbi henne utan att spotta tre gånger. Det var otur med om man mötte henne annars.
Om husdjuren
I ladugården eller fjuse, som det kallas här på trakten än idag, hadde man lövkvistar uppsättes i taket, för att flugorna ej skulle oroa kreaturen så mycket. För det mästa var det bara ett litet fönster, för det mästa på sydsidan, där det så passade, eljest på östsidan. Någon eldstad fans det ej i ladugårdarna här på trackten, och ej häller bodde man i fäshusen som i nordligare delar av Sverige. Men varmt vatten hadde man åt kreaturen om vintern. Något kraftfoder förekom ej som i våra dagar, men kanske någon gång havremjöl, mycket sparsamt. De fattiga som hadde litet jord, och en ko, de repade löv och torkade det, kvistade löv och bundo det, / i kärvar, hälst asp och rönnlöv. Fåren fingo även tallkvistar som de fingo gnaga barken av, samt lövkärv. Ävenså samlade man ihop renmossa på bergen, som korna fingo äta på vintern med tillsatts av litet salltvatten. På vårarna då fodret började tryta, samlade man ljung åt dem. Så förekom det myrslått, starrgräs som växte på myrarna och runt skogstjärnen, och som man stackade vid myrkanten, eller hadde små lador åt, gjorda av stänger och täckta med björknäver. På vintern då det var snö och myrarna voro frusna, drog man hem det på kälke. Än idag kan man se lemningar efter sådana små lador i skogarna. Till strö under kreaturen använde man för det mästa hackat granris. Torvströ fans ej vid den tiden, och halm hadde man ej råd till att strö med. Ibland kunde man använda kolstybb, från / någon kolbotten i skogen. Gödseln "môke" man ut varje morgon, och på gödselhögen strödde man hackad granris. Hästgödsel förekom ibland om vintern, under foderknappa år, såsom kreatursfoder. Den uppblandades med hackad råghalm, eller litet salt eller havremjöl. Ja halmtaken på husen fingo gå åt ibland till foder åt kreaturen. Vid alla bondgårdar hadde de en "pessvase" = en vålm råghalm, som skulle ligga utanför förstugan, och på den slogs all urin. På den skulle unga och gamla, men och kvinnor kasta sitt vatten. Halmen blev salt av urinen, och begärlig för kreaturen. Ingenting fick förfaras. För att bringa lycka i ladugården inborrades ett ormhuvud i ladugårdströskeln. Min far berättade att då han tjänade dräng hos en bonde i Nolby Brunskog, så blev han sänd av sin husbonde till en / trollgubbe på Brunskogsfjället, som hette Fallhej, för att få ett sådant lyckomedel, för krea- turen hadde blivit orkeslösa och sjuka av den magra kosten. Han fick något i en ask, men han var strängt tillsagd att ej se efter vad det var i asken. Nyfikheten tog ut sin rätt, så han kunde ej hålla sig, uttan han tittade i asken, och si det var ett ormhuvud. Även inborrades det i ladugårdströskeln kvicksilver, för samma ändamål. Över dörren till ladugården var det alltid ett tjärkors anbrakt, som förnyades flera gånger om året. För att maran ej skulle ha någon makt med kor och hästar, så anbraktes det marbuskar över deras spiltor. (Marbuskar är underligt växta och har tovigt och tät barr.) Om det var möjligt så skulle korna stå med huvudet för öst eller syd. Om "backfolket" hadde sitt bo rätt under ladugården, så blev det olyckligt med kreaturen för det kunde drypa urin på backfolkets bord. / Att döda småfåglar ansågs olycksbringande, för djurägaren. Det berättades om en bonde att han dödade en sädesärla på elakhet en gång om natten dog hans bästa ko. Kreaturen blevo ibland lônnskrene, = ej kunde resa sig i båsen om morgnarna utan hjälp. Ibland meste di "emten" = kunde ej idissla. Ibland fingo "de ont tå galle". Även förekom trôllskôt, för det fingo elaka människor skulden. Då kreaturen fingo "ont tå galle", så tog man ut tungan på den och stack hål på en viss åder på tungan, med en syl, och sedan hadde man salt i såret. Då kreaturen "meste emten", så skulle man ta ur munnen det hon idisslade, och ge det åt den sjuke kon. Då korna blevo mostôlne å fingo trôllskôt", ja då var det att anlita någon trollkunnig, för sådana fans det gott om vid den tiden. / Jag mins en granne till mitt barndomshem, som hette Annersch på Nôllittebrôten" som var mycket anlitat i sådana fall, ända in på nittonhundratalet. Att anlita djurläkare vid den tiden kom alldrig ifråga. Dels var det för dyrt, och dels trodde man ej på dem att de kunde bota. De flästa sjukommar ansågs förordsakade av elaka människor, deras missundsamhet och illvilja. Att de mästa sjukdommarna berodde på dåligt foder och dåliga ladugårdar, det trodde man icke. Brännvin var ett brukligt medel, tillsamans med någon böss av den trolldomskunnige. Ävenså förekom att man lybbestickor och gav kreaturen att dricka, då de blevo "mostôlne". Malörtsbrännvin gavs in åt kreaturen för alla slags krämpor. Jag mins en gång som liten pojk. En kalv hadde blivit sjuk, och den av mig / nämda Anders var eftersänd och skulle bota den. Småpojkarna äro nyfikna! Jag hadde mina ögon på trollgubben. Jag såg honom ta sin mössa och lägga den på ladugårdstaket, ställa sig på knä på norra sidan på ladugården, och läsa en bön över en skvätt brännvin i en kaffekopp, och som sedan gavs åt kalven, och si kalven blev bra, och folket blev styrkt i sin tro på Anders förmåga att kunna bota. Hur bönen var som han läste, det fick jag alldrig läsa. Men att han hadde slirkniven och rörde i brännvinet med, det såg jag. Men även så förekom det åderlåting ibland då kreaturen ej ville äta, "da di meste matlôsta". Pukharen eller mjölkharen talade de gamla mycket om. En pukhare kunde man göra av en kvast som hadde tre band. Mjölkharen kunde den trollkunnige sända ut och mjölka grannens kreatur, när han ville. Då kreaturen mjölkade blod, så sade och trodde / man att den kon hadde blivit mjölkad av mjölkharen. En slags svamp som man ibland kan få se på stubbar, sades vara pukharelort. För att skydda kreaturen för pukharar och annat trollstyg, så strök man med tjära ett kors på djurets länd. Maran kunde rida hästarna om nätterna. Då voro de svetta och oroliga om morgonarna. Då voro de ridna av maran. Då var det att anlita någon trollgubbe. En "marbuske" spikades upp över spiltan. Byns boskap släpptes för det mästa gemensamt ut på skogen, och valljonen voro för det mästa ett par. Valljonen hadde för det mästa e "taske" mä "schleke" = mjöl och salt tillsammans, för att locka korna med. De som hadde sina skogar långt från hemmet, hadde för det mästa "sätter Då korna slapptes ut på bete första gången på våren, se skulle de gå över stål - / för att skyddas för trolldom och odjur. Korna släpptes ut på våren, så tidigt som det blev grönt och ibland förr, för att äta ljung och renmossa. Det älsta kon i flocken skulle bära bjälla = koskälla. Det finnes sagor hur korna kunde bli bergtagna, och hur de ett tu tre kunde komma hem igen, utan någon lockade på dem. Korna fingo gå ute i skogen så länge det fans något att äta för dem, och det hände att kvigor kunde bli förvildade, och fingo skjutas. En dagar voro mera viktiga än andra för djuren. Om julafton skulle de ha särskilt gott föder, som skulle ges av husmodern under det hon sade: "Lev väl å trivs väl för nu ä dä julkväl". Om påskkvällen skulle ladugården strängt bevakas, ävenså under hela dymelveckan, för onda makter. Det berättas om en bonde som vakade vid ladugården, en påskenatt. Då det led på natten närmade sig en trollkäring / ladugården. Då hon kom intill ladu- gårdsdörren och skulle ta i den och öppna den så studsade hon tillbaka. Hon upprepade försöket flera gånger, men med samma resultat. Om morgonen efter frågade bonden pigan vad hon hadde gjort med ladugårdsdörren. "Ingenting", sa pigan, men då jag stänger den, så säger jag: "i jesu namn". "Ja dä ä vest lås som duger dä" sa bonden. Det var brukligt att hålla tjur vissa år, av de rikaste bönderna i byn. Då de foro till tjur med någon ko sa hadde de alltid en hötapp med, "för te å mute tjurn". Senare tid blev det 25 öre. För att kon skulle "ta sig", slog de vatten över ryggen på henne. Kalvningen var för det mästa på våren. För att efterbörden vid kalvningen skulle komma så gav de kon toback. Den första mjölken, råmjôlka", skulle man doppe en eldbrand i för att ingen skulle kunna "skämma" kon. / Om någon granne fick mjölk, så hadde man tre saltkorn i mjölken, för att bevara kon för hämming". På hösten var det två stora kreaturs- marknader i orten; Arvika och Åmbergshea", i Sunne. För att ett nyköpt djur skulle trivas på det nya stället och icke längta så skulle man ta en bröbit, (ja det skulle vara husmodern,) bära den i vänstra armhålan tills han blev varm, bestryka den med sot från en stekpanna eller gryta och ge den medan han var varm, till djuret. Då ett djur såldes ur ladugården skulle "spännel" = binslet ihopknäppes, för att ej förlora boskapslyckan. En god mjölkko hadde särskilda märken. Stora mjölkådror under buken, stort juver, mycket hår i öronen, smal svans o s v Då kon sinade, sade man att mjôlka kröp ôt horna. Olof Hagberg Brunsberg
Från vaggan till grafven
Från vaggan till grafven Folktro i vestra Wermlands finnbygd under 1700 talet en tro som satt qvar under hela 1800 talet och delvis ännu finnes gamla som oafvisligt tror på tillvaron av onda makter som härska på det osynliga området. En kvinna bör redan under hafvandeskapet iakttaga all möjlig försiktighet för det första att hon icke blir skrämd ty då får fostret lyte t ex om modren skrämmes av eldsvåda och i detsamma vidrör sin kropp på något ställe med ena handen så får fostret en röd fläck liknande en hand på samma ställe på kroppen der modren vidrörde sin egen kropp o.s.v. Det hände har för cirka 40 år sedan en Jan Jansson på Linastorp en ivrig jägare, då han en gång kom hem efter att ha skutit en hare helt oförmodat slängde haren framför sig in i rummet hans hustru Kattarina som för tillfället var hafvande blef skrämd och tog med handen öfver ansiktet hvilket hadde till följd att barnet som blef dödfött hadde ett ansikte som i det närmaste liknade harens. Wid ett barns födsel var de mer än eljest farligt att vara oförsiktig. När det nyfödda barnet skulle badas skulle vigselringen först läggas i vatten jämte glödande kol. äfven fick man akta sig för att inte gå emellan elden och barnet så att det föll skugga på det innan det blef döpt ty då ägde trollen makt att byta bort barnet harav ordet bortbyting om barnet fick nattskrik skulle man offra. Det gjick så till att man tog en vedbrand ur spiseln samt gjick ut och slängde den öfver venstra axeln och icke såg efter hvart den for utan gjick hastigt in. Om barnet fick kvisslor eller små bölder så hette det att det var kistnaglar eller nitar. Då skulle barnet stoppas ned i en kista och att någon icke slägting skulle sätta sig på låcket och äta upp en smörgås / Hjelpte icke förutnämnda botmedel så var det icke kistnaglar barnet led utaf utan då var det Kyrknaglar då fick man lof gå upp till Kyrkklockorna och hämta smörja och ingnida barnet med eller taga den klut som barnet hadde närmast kroppen samt draga densamma igenom handtaget på Kyrknyckeln. Mycket mer vore att anteckna om barnets spädaste ålder om huru man trollade bort alla möjliga sjukdomar men sedan befattar sig traditionen så litet med uppväxtåldern tilldess barnen blefvo så stora att de orkade gå vall i skogen Då är det kreaturen och fåren som ägnas den största omsorgen med afseende på åkåmmor och botmedel Wi finna här att gossarna gå klädda i kjortel tilldess dem fylt 18 år. sällan hände då att flickorna gjingo vall beroende på att skogarna vimlade av vilda djur isynnerhet vargarna voro talrika Men det fans äfven de som trollade bort odjuren Det var en gubbe i Lekvatten socken som mot ersättning av en ko trollade bort varg och kunde äfven bestämma ett visst område som vargen ej fick gå öfver Detta skedde för omkring 60 år sedan och märkligt nog så har ej varg sedan dess varit synlig söder om Finnskoga församling Ungdomen var mycket begifven på dans och lekar hur det hänger samman så voro lekarna de samma här som t. e.x. i Småland skära skära hafre ordagrant såväl som Bocken den ja gav dig den har du får du någon annan så tar du (Se gammal ringlek i Småland.) Danslåtarna voro företrädesvis Pålka och vals äfvensom att dansa på strå vhilket gjick så till att man lade 2 st råghalmstrå i kors och dansade i rutorna utan att stöta stråna / Ungdomen åtnjöt ej någon skolbildning utöfver hvad dem fick lära i hemmet dock för att dem skulle få gifta sig måste dem undergå förhör hos Prästen vhilket inskränkte sig till att höra om de kunde läsa Fader vår, och välsignelsen så äfven för att få åtnjuta Sakramenten. vid nattvardsgång användes en särskijt mössa för kvinnorna hvilken satt hårt efter hufvudet och var framtill kantad men en vit spets. Ett vanligt brölopp skulle vara i flera dagar dock voro cermonierna olika i förhållande till råd och lägenhet Bröllopsgästerna förde med sig matkorgar Presenter åt bruden bestod mest av kontanter dock fick hon ej allt på en gång utan så där en tolfskilling i taget för vhilket gifvaren erhöll ur bruden egen hand en sup. samt rätt att dansa nästa dans med bruden. En brud skulle bära krona på hufvudet under vigseln den skulle vara av något grönt myrten eller krösris. Var bruden i hafvande tillstånd skulle hon hafva slöjja Dessutom skulle det vara bra om hon hadde några silfverslantar i strumporna ty då skulle hon aldrig behöfva sakna pengar sak samma om hon sydde in silfvermynt i bältet. Skulle bruden efter brölloppet öfvertaga Matmorsväldet öfverlemnades åt henne nyckelpigan en av brons gjuten ptalla i form av ett hjerta rikt ornamenterad med en hake att häkta på bältet samt i nedre hörnet en fjäderring för nycklarna En för ändamålet särskiljt lejd fiolspelman skulle äfven följa med och spela brudmars i kyrkan om vigseln förrättades der för öfvrigt skulle han sköta om musiken så länge bröloppet varade / För att under den dagliga tillvaron fullt kunna trygga sig för onda makter och anslag borde enhvar kunna trolla något såsom det kallades att bevara sig sjelf och sitt. d.v.s. sina tillhörigheter skulle man ut på resa och den förste man mötte var en karl ansåg det för ett gott tecken mötte man deremot en kvinna ett dåligt tecken och borde man då spotta i alla fyra väderstrecken innan man fortsatte Detsamma gälde om man mötte en katt men om man mötte en hund ansågs bringa lycka vissa personer ägde förmåga att förutsäga dödsfall dels genom iakttagelser dels genom syner eller uppenbarelser eller drömmar om t.e.x. skatorna skrattade i närheten av en gård vid midnatt var ett säkert märke att någon skulle dö. äfvenså om man passerade ett ställe nattetid och fick se en hvit häst stå utanför ett av fönstren och drömde man såg en likprosession så skulle någon dö inom slägten om en uggla skrek nattetid i närheten av bostad skulle någon dö. Om någon människa hadde svårt att dö trodde man att den hadde hemligt brott på sitt samvete eller att han eller hon begått falsk ed när en död skulle tvättas ansågs vattnet man begagnat vara utmärkt medel mot klåda // om man tog en smula av svepan och satte öfver sängen der man sof skulle ej nattmaran rida detsamma gällde kreaturen hvilka man äfven trodde vara besvärad av maran genom att sticka en bit svepa öfver kon i båset skulle kon vara fredad Undertecknad har sjelf varit vittne till sådant experiment av en gammal gumma när jag sporde henne hvarför hon gjorde så svarade hon att det inte var någon trolldom men nog för att det gjör mån lell sa hon / När någon som snickrar en likkista hör att det smäller ofta och kraftigt i kistan så vet han att den som skall ligga i kistan har dött osaligt. Det var en sed att nedlägga något i kistan i synnerhet litet penningar äfven andra föremål som den döde i lifstiden haft kärt ofta lades dit en flaska brännvin en dödgräfvare Bergelin i Gräsmark berättade att han rätt ofta fann en kvartersbutelj brännvin som han ej höll sig för god att förtära han påstod t.o.m. att det var bättre ju längre det legat i jorden det berättades i min ungdom om en i Brunskogs socken som sjelf på dödsbädden begärde att få med sig i kistan en brännvinsflaska och en kortlek En begrafning skulle firas lika storartat som ett bröllop man brukade äfven då ta matkorgar med sig graföl skulle hållas på en söndag då t.e.x. de långväga gästerna anlände på lördags e.m. och skulle alla gästerna samlas äfven på måndag av maträtter var kött och fläsk och korf kålrot potatis hufvudrätt samt ärt a kålsoppa efterrätt. såsom kaffe och dopp kände man ej till men hembrygd dricka samt äfven starkvaror var så gott som oundviklig vid avfärden från sorgehuset lästes något samt sjöngs en psalm vid hvarje ställe som passerades intill dess man farit halfva vägen sjöngs en psalmvers från de flesta trakter hadde man så dålig väg att man måste begagna släpor det var stänger hvilka man fäste vid alringarne på selen med toppändan på släp hvarpå man band kistan när man kom fram till kyrkogården bars liket på härför särskildt gjorda bårar som hadde fyra ben att stå på. De efter vägen boende som ville hedra den aflidna dekorerade vägen der liktåget skulle färdas med hackat granris / Stundan ströddes granriset i form av ett kors äfven skulle granruskor sättas upp på hvardera sidan dörren till sorgehuset hvilket är bruket än i dag om det var en sjelfspilling skulle ingen ståt föras ej heller läsas eller sjungas de som voro närvarande skulle sjelf läsa ett tyst Fader vår. icke heller fick en sådan föras igenom Kyrkgårdsporten utan skulle lyftas öfver muren samt nedsänkas på härför särskiljt afsedd plats längre tillbaka i tiden fick icke sådana gräfvas ned på kyrkogården utan gräfdes ned utan sermonier ute i skogen en sådan graf finnes i håkhögda Mangskogs socken hans namn var Söderlund han skulle ha mördat samtliga i familjen och sig sjelf med en yxa det går en sägen att det lyser eld från hans graf nattetid. Att det ofta spökar efter aflidna hör man så ofta dock inskränker man sig numera till att man hör föremål vidröras eller att man hör fotsteg Att man förr som nu prydde grafvarna med blommor och grafvårdar ansågs troligen som en kjär plikt alt efter råd och lägenhet Dock sorgligt nog har man på Gräsmarks kyrkogård farit allt för hårdhänt fram och sopat undan de äldre grafvårdarna de kunde ha stöttats upp som stod lutande och färger kunde ha friskats upp. vård och ans kunde ha kostats på de gamla grafvarna de ynre släktena har kunnat pryda den nya kyrkogården efter behag Nils Nyman Sa. Ängen Gräsmark
Död och begravning
Dödens inträdande och innebörd. Om en person 'stöp på blanke landsvägen tå slag', så var det meningen att han skulle dö på det sättet, å om en annan for till kvarnen å mol å dog på vägen 'så var det hans död.' Så menade de också om sjukdomar, ex. han skulle dit å dit promt, för att han skulle få den el. den sjukdomen. Den ene var bestämd att dö i vattnet å den andre på land å den tredje genom olyckshändelse o.s.v. Så har den allmänna tron varit bland folk på denna trakt. Om göken, kattugglan eller räven kommer inpå husen å skri- ker har det den betydelsen att någon skall dö i huset el. gården. Om folk kom att gå i rad från kyrkan så var någon 'feg' av dem å skulle snart dö å om de gick skockvis utan att tänka på det skulle de snart kom- ma att köra lik den vägen. Om den sjuke inte hade / långt kvar så började han 'se i syne' å tala om att han såg det å det. Så kunde han bli orolig å ville att man skul- le flytta honom från den ena sängen till den andra. Som- liga talade om att de inte hade många dagar kvar, för de kände på sig att de inte skulle leva länge. Man ville inte ha vem som helst in till en dödsbädd. Det var ba- ra någon god vän som fick komma in. Katter å hundar skulle inte vara inne. Det skulle oroa den döende. Om nå- gon sydde på ett barn ex. tråklade på kläder el. liknande så kunde inte det dö förrän de fått reda på den synålen å brutit av över bröstet på honom. En sådan synål mås- te alltid gömmas. Förskräckligt farligt att inte ha den till reda. Svår å långvarig dödskamp kunde bero på ovän- ner. Om ovännen kom å bad den sjuke om förlåtelse, eller den sjuke bad om förlåtelse, så fick han strax sedan slippa hädan. Svår dödskamp berodde på ont sam- vete. Illsinnade, giriga och elaka personer ha svårt att dö. När personen var död hängdes 'liklakan' för fönstren. La- kanet bands ihop på mitten med ett svart band. / Klockan stannades för att dödsstunden skulle ihågkom- mas. Vita skynken hängdes över speglarna. Detta mins jag så väl. En psalmbok lades under hans haka. Armarna la- des i kors över bröstet. En penning lades över vardera ögat för att ögonlocken skulle hållas igen. Mediciner kastades bort. Själen trodde allt så många att han satt i blodet å i hjärtat. Själ, ande å livskraft är allt detsamma. Men livskraften beror allt på kroppen också. När kroppen är sjuk så är det ju inte så mycken livskraft. Det är 'anden' som lämnar kroppen i dödsögonblicket. Kan inte se hur det ser ut. 'Krafta dä ä stöcken i krôppen'. Den som är svag el. sjuk har inge 'störke' i kroppen el. 'makt mä sä'. När en blir 'svôlten' (hungrig) så 'mester en makta mä krôp- pen'. Av bröd trodde de gamle att de fick 'kraft å makt'. Men en människa kunde stjäla makten från en annan. Men det var genom trolldom. De satte på sjuk- domen å annat ont så att kroppen blev 'nersätt'. Tiden mellan dödsfallet och begravningen. Vännerna och grannarna underrättades om dödsfallet. Det var de närmaste och bästa vännerna och grannarna som / fick veta det. Någon från sorgehuset gick å talade om det. Så blev det känt undan för undan. Å då kom de till sorge- huset å beklagade förlusten av den döde. I socknen fanns äldre fruntimmer som anlitades att 'tvät- te ut' liken. Vattnet slogs ut ett stycke från stugan. Tvålen brändes upp. Rakkniven fick den som rakade liket. Känner inte till att naglarna och håret skulle klippas. Den döde kläddes när likkistan var färdig. Likklädnaden var allt färdig på förhand. Skjorta el. särk togs av de begagnade. En gammal fin' och vit skjorta togs på. Bomulls- strumpor på fötterna och vita bomullsvantar på hän- derna - fingervantar. Alla äldre hade i regel allt sådant färdigt före sin död. Det var vissa gamla gummor som satt å band sådant. Alla kläddes ungefär på samma sätt. Likkistan gjordes av en snickare. Före min tid gjorde många sin egen likkista. Det kunde far tala om. Det dröjde ett par tre dagar efter dödsfallet innan kistan blev färdig. Det skulle vara furubräder till kistan. Sådana bräder hade de allt iordning på förhand. Inte låna bort bräder till likkista. Det skulle inte vara bra. De olika delarna / av kistan spikades ihop. Kistor som var mer försiggjor- da 'nåckades' ihop. Eljest spikades det med grova hemsmid- da spik. Hyvelspånen lades i bottnen av kistan. Det skul- le vara som bädd. När snickaren gjorde kistan åt en som varit elak och omöjlig i livet så var det omöjligt att han fick den kistan rak. Hon blev 'vind å skev', hur han bar sig åt. På det sättet blev det bekant att gub- ben el. käringen hade varit elak i livstiden. Tobak, pipa, brännvinskflaska och t.o.m. kortlek skic- kades med gamla gubbar. Det var allt eftersom de bäst behövde. Det kommer jag ihåg från ett par tillfällen, å jag mins säkert att mor å far talade om att de brukat så i Gunnarskog på deras tid också. Det skickades med för att han tyckt om det i livstiden. Locket sattes på kistan sedan liket var svept, men det sattes inte fast. Den som gjort kistan skulle sätta locket på den. Det skulle vara så tyst som möjligt medan död stod i huset. Åtta och ända till fjorton dagar 'stog den dö på bår'. Det var allt eftersom det var sommar el. vinter el. som de hann med tillredelsen till begravningen. / Begravningen. Själaringningen ombestyrdes av klockaren, kyrkvaktaren el. ring- karlarna. Den var lika för alla. Men förmögnare betalade ring- arna mera för att de skulle ringa en stund längre. Graven grävdes någon dag i slutet av veckan, för begravning- en hölls en söndag. Herrskapspersoner begravdes en vardag. Den lades för öst och väst. Om graven gärna ville rasa igen el. det ville bli vatten i den var inte något bra märke. Den dö- de skulle inte 'vilja' i graven då. Odöpta barn stacks ned vid någon kista. Ofullgångna foster och missfall stop- pades under kyrkan. Sjävmördares lik begravdes i en särskild vrå av kyrkogården. En självmördare bars inte genom por- ten utan drogs baklänges över stängslet till kyrkogården å jag vill minnas, att han lades ned med benen väster ut under det att andra lades med benen mot öster. Unga granar restes vid begravningsgården, ett par vid trappen å ett par vid porten. I den byn där kyrkan står brukade de förr i världen bära liken till kyrkan. Då risade de med hackat granris ända från begravningsgården å fram till kyrkan. Det fick ligga till dess det försvann / av sig själv. Granarna togs ned efter någon månad. Innan den döde bars ut, höll någon av gästerna ett tal el. läste ur bibel el. psalmbok, så sjöngs en psalm. När alla hade varit framme å sett på liket å tagit i det så sat- tes locket på å snickaren spikade till det. Den sma- la ändan av kistan bars före. Brukade bära ut kistan ge- nom 'store gangen'. Aska och eld hörde jag talas om att de kastat ut efter kistan, för att inte den döde skulle ha makt att komma tillbaka. Halmen, som kistan stått på, brändes. De ville inte att det skulle 'skrömte i likhalmen'. Vänner till den döde skulle bära kistan till graven. Unga bä- rare till en yngre å äldre bärare till en gammal. Inte släk- tingar skulle bära. Kistan kördes till kyrkogården med undan- tag för dem som hade nära väg till kyrkan. På sommaren an- vändes vagn eller kärra att köra liket på och om vintern an- vändes släde. Små granbuskar sattes efter sidorna på slä- den eller vagnen. Svarta dragare användes. Favorithäs- ten skulle dra den gamle till kyrkogården. Men var den hästen black till färgen, så fick han inte användas. Vad slags färg som helst men inte 'black' och helst svart. / När det var stor ståt så pryddes 'likhästen' med svart flor eller tyg. Större begravningar var det två personer som präs- taverade. De skulle åka före likvagnen. En vit näsduk bands på kistans vänstra sida om den döde var en kvin- na och på högra för en man. Hästarna användes som vanligt vid arbete. När den äldste i huset dog gjordes en 'likbår'. Den användes sedan till alla i huset. Inte låna 'likbår' el. 'likkläde'. Skulle finnas i varje hus. Om t.ex. sonen el. dottern gifte sig, så skulle de ha 'likbår' för sig och de sina. Den döde fördes den vanliga vägen till kyrkan. I äldre tid hade de särskilda viloplatser efter vägen, där de ställde ned liken och vilade. Alla av familjens med- lemmar som kunde, följde med till graven. Det hände allt att den närmast sörjande inte följde med. - Om en bonde hade torpare så skulle de äldre av dem bära honom till graven. Soldaten i gården skulle köra liket. Men i Gun- narskog fanns inte soldater annat än i krigstid för socknen var 'bergfrälse'. Om någon i liktåget vände sig om å sg sig tillbaka mot kyrkan, när de for hem, så skulle han (hon) snart dö. Om någon av / hästarna kom att bli ett stycke efter de andra (dra sig ef- ter) så skulle snart någon dö i den byn där hästen hörde hemma. Innan de körde iväg med kistan från gården kastade man tre brännvinssupar på henne å slog tre slag med en käpp eller piskan på kistan. Det var för att inte häs- tarna skulle bli stående efter vägen. Ingen plats lämnades obesatt vid bordet. Den döde ansågs in- te deltaga. När folket kom från kyrkan fick de middag. Släkt, vänner å grannar skulle bjudas. Begravningar varade ända till fyra å fem dagar. Aldrig mindre än tre dagar på förmögnare bondställen. Om någon av gästerna tappade något vid bordet under spisningen, när de kommit från kyrkan så skulle han (hon) dö därnäst. Gästerna ha- de 'fore' med sig till begravningen. Den bestod av kött, grov å fin kaka, mesost, ost o.d. Lämnades på lördag. När en förmögen bonde dog, så skulle prästen ha en ko eller värdet av en ko. Det kallades för 'liksto'. Det ansågs vara särskilt farligt för att den döde skul- le 'gå igen' innan han var jordfäst. Uttryck "gå igen å spöke, skrömte". - När sådana som varit riktigt / elaka jordfästes, så blev det riktigt ont väder el. så sagt: Man tog tydor av vädret hur den döde i livstiden varit. Blev det ont väder vid begravningen då hade det varit en elak människa, men blev det sol, stilla och vac- kert, så hade det varit en snäll å god människa.
Olika slag av mjölk och mjölkhushållning. ULMA T1
Till människoföda användes mjölk av kor och getter. (Mot kikhosta dracks märrmjölk.) Grisar, kalvar, hundar och kattar, fingo mjölk till föda. För att färgen skulle taga bra på garn vid färgning, lades detta i skummad mjölk. Nymjölkad mjölk kallades ”kovarm”, söttmjölk. Traktering av nymjölk förekom särskildt vid bröllopp, begravningar och kalas, som ”supane” till smörgåsbordet. Silsup skulle barnen ha. Det var kovarm mjölk. I ”silesuppen” skulle ”makta” (krafter) ligga. Med sötmjölk menas nysilad mjölk, medan denna ännu är ljum. Skummad mjölk kallades ”hôvemjôlk”. Hinnan på kokt mjölk kallades ”skôrpe”. Grädden kallades ”flöter”. / Självlöpt mjölk kallades ”blåmjôlk”. Sjärvsurnd kallades ”ihopaflöga mjôlk”. Litet surnad kallades den ”gälla, glant, drôga”. Om ”hopaflöga” (självsurnad) mjölk sades. ”Dä ä inte mat för skam dä, sännamer fôlkemat!” Tätmjölk bereddes på följande vis. Man satte grädde i en kopp och lät den självsurna. (tätte) Av tätan ströks litet på bottnen av ”mjölkbollen” (träbollen), sedan silades kovarm mjölk direkt i ”träbollen”, och denna ställdes på svalt ställe, i källaren, ”gången” (det inre av farstun) el. dyl. Efter två dagar var den färdig att ätas. Sedan man ätit ur ”fillebonken” (tätmjölken). diskades ej bollen, utan man silade i ny mjölk. Så behölls långmjölk. Det var bra att i grannstugan byta ”tätte”. Mjölk som ej gick ihop vid långmjölks- sättning, kallades ”glavsmjôlk”, denna slogs till ”skôlene” (grismat). / Sötmjölk förtärdes okokt i rikligt måtta av såväl vuxna som barn. Långmjölk och sötmjölk blandes tillsam- mans och åts. Detta kallades ”sursöte”. Uppkokt mjölk användes på kall gröt, till frukost, även middag. Benämning på gammalt, mycket surt fil, var ”galldranke”. Med tillsats av löpämne till mjölken, kokades ”sötost, farskost, mörske”. Av mjölk, tillsatt med kärnmjölk kokades en rätt som kallades ”surost”. Av råmjölk stektes ”kalvpannkaka” (kalvost). Man blandade i råmjölken, kanel, peppar, salt, och slog massan i en stekpanna, och den gräd- dades i bakugnen. Användes till kalas, samt som ”förnad” till begravningar. Den lösa, korniga massan, som vid kokning av vasslan till messmör, steg till ytan, kallades ”mörskekrôte” och åts på bröd som smör / En rätt som bestod av mjölk och dricka var ölost. Tillagning av denna skedde så, att man hällde skummjölk i en gryta och lät den långsamt koka upp, då ihälldes malt- dricka och grytan lyftes av elden så att mas- san fick avsvalna något. Uppöstes och åts till bröd som ”supane”. Brukades särskildt vid julen. Av kärngrädde kokades ”flötesgröt”. Ingredienserna i denna voro, kärn- grädde, salt och ”skrämjöl” (havremjöl. Då denna var mycket ”mäktig” (kraftig) åts den särskildt i skördetider som mid- dagsmål. Man gick också till barsängskvinnor och bjöd dessa på medförd ”flötegröt” (gå mä barsängsgröt) Av mjölk, salt och rågmjöl eller havre- mjöl lagades ”askegaltar”. Mjölk, sat och mjöl sammanblandades till en hård deg, av denna formades små avlånga bullar som stektes i ”ellmärje” (på glöden). Åts till kaffe, men / åts även som maträtt. Den nysilade mjölken förvarades på en hylla, som var uppspikad på väggen i farstun (mjôlkegälle). Kärlet som användes vid mjölkningen kallades ”bötte” (bytta). Den var gjord av laggade trästavar och var försedd med ”öron”. Locket fasthölls med en pinne, vars ändar gingo igenom i ”böttöra” (byttans öron) gjorda hål. Handtaget var anbragdt på locket. Vid uppsilning av mjölken, användes sil av koppar. Den var till formen som en skopa, och i bottnen voro borrade (stampa) små hål. Man använde även siltapp. Denna var gjord av skalat granris. Den rengjordes genom kokning i asklut. Kärlen som mjölken silades upp i kallades träfat och tråg. Trågen voro avlånga urgröpta stockbitar och hade handtag, ett i vardera ändan. Träfaten voro runda. / De största rymde omkr. en kanna, sedan mindre rymmande omkr. två liter o.s.v. Mjölkkoppar (kotkoppar) användes att dricka mjölk ur. Mjölken skummades med en därtill gjord sked av trä. (flöteskia). Grädden hälldes i en ”boll” av trä (flöteboll). Denna förvarades på ”mjölkgället” (Man kärnade smör bara en och två ganger i veckan). Den kvarblivna gräddranden (slecken) fingo barnen äta, sedan mjölken slagits ur fatet i ett tråg (ränntrôg”). Mjölkbytta och tråg rengjordes med avkok på enris. (gôre enerlag i mjôlkekäla). Dom välvdes till torkning på en långstol. Denna stod i farstun på som- maren, i köket, framför spisen, på vintern. En ost nedgrävdes på hösten i ”havre- hôla” (havrebingen). skulle ätas när hav- / ren såddes. Någon annan benamning på smör fanns ej. Smör tillvärkades endast av grädde från komjölk. Med stavkärna menas hela redskapet. Den var gjord av laggade trästavar, och var till formen rund, hade tre ”vidje- jaler” rundtom. De största kärnorna voro omkr. en meter höga, men fans mindre Två stavar voro längre än de andra och på så vis bildade handtag. På endel mycket gamla kärnor, funnos ett hål nedtill vid bottnen som tätades med en därtill passande plugg, (tappe) (tappehôl) för kärnmjölkens avrinning. Kärnstaven kallades ”kinnestöt, och stav. Stavens nedre del kallades ”kôrse”. Den var av trä. Korset kilades fast / vid staven med träkilar (blägder). Under kärnandet satt man vid spiseln, fasthållande kärnan med knäna. Man tillvärkade smör även genom vispning med ”tvâre” (en slags visp gjord av tjocka, skalade videkvistar). Bäst var att vispa ”ôt sä” åt sig). Längesen brukades att lägga en stålbit på bottnen i kärnan, då blev smör av all grädden (ifall någon hade trollat på den.). Om ej kärnan ville ge smör sattes den i en gryta. Ett annat sätt om det ej ville bli smör, var att släppa en näve salt i kärnan. (salt bet på trolldom, som åstadkommits genom män- niskor). Före kärnandet sattes kärnan i ett tråg fyldt med varmt vatten. Detta för gräddens uppvärmning. En kärnlåt lyder, ”Kärne dôskô, smör te gefte, smör i ôske”. / Under kärnandet hade grädden fölgande namn. ”Sötaflöte, Skôrflöte, Smörkrôte”. Barnen fingo av grädden, på bröd, så den tjocknat (flötegås). Smöret sköljdes efter kärnandet, men friskt vatten. Efter sköljningen ämtades in salt. Av det nykärnade smöret lades med en träsked (ämteskia) en smörklick på en brödbit, (kärnegås) En sådan skulle varge familjemedlem ha. Smörklimpen, ”Ett kärn” och ”Ett smörslag”, och även ”Kärnbult”. Smöret packades ner i smörbytta. Denna som var rund till formen var gjord av laggade trästavar, och var försett med lock. En del rymde ett kilo en del två. o.s.v. Dessa förvarades, om sommaren i källaren, om vintern på mjölkgället. / Vid högtidliga tillfällen lades smöret upp i kägla, sedan ”rannades” det. Man gjorde med en spetsig träpinne, ränder som korsade varandra så rutor uppstod, ett hål stacks i varge ruta. o. dyl. Smör som medfördes på färder förvarades i ”äske” och ”smöräshe” (därtill gjorda askar av näver) Man for till Fredrikshall med smör och där bortbyttes detta mot sill och salt. Beredning av ost. En allmän benamning på ost var ”halost”. De ostsorter som tillvärkades vid ystningen (ystöl), voro ”halost” och ”sanost”. Man tillvärkade även ost av getmjölk (getost). Ost tillvärkades endast av oskummad mjölk. / Ost i kakform tillvärkades även, (ostekake) även kallad ”osteflôta”. Mjölken löptes med löpare (kalvmage). Kalvmagen bereddes på fölgande sätt. Den tvättades och saltades, sedan upphängdes den att torka. För mycket längesedan till- varatogs den ostiga massan som fanns i kalvmagen, då denna tagits från den slagtade kalven. Denna ostmassa tvättades och blandades med litet brännvin och insyddes i kalvmagen. Mjölken ljummades i en stor gryta över svag eld. När mjölken var ljum (kovarm) ilades ”löparn” och så rördes sakta med en träslev, tills mjölken hade ”ystat” sig, då uppstod löparen. Löpna kallades ”Löpa, ”Skôre”, ”Fomla”. Den löpna massan kallades; ”Ostelöpe” och ”Ystefomla”. / Efter ystningen lades löpmagen i en burk, och några saltkorn ströddes över den, och burken fylldes med vassla, och ställde på svalt ställe. Ostmassan upptogs ur vasslan med bara händerna. Den som rörde i ”ystegryta” skulle, när det börgade ”löpa” sig, taga litet ”ost- löpe” (ostmassa) i handen, krama detta till en hård liten klimp, och ge en sådan till var och en i huset (ostmus). När mjölken löpat sig och löparen var upptagen, upptogs ostmassan i ett trätråg Där knådades massan med händerna, så att mesta vasslan gick ur, så inknådades salt. Sedan lades massan i ostkläde, och den kvarblivna vasslan som ej gått ur vid ”ämtinga” urklämdes. Sedan stoppades ”ysteknyte” (ostmassan med ostknytet ombundet) i ”ystekäle” som / även kallades ”ysteämne”. Sedan hade man ett lock som gick inuti ”ystekäle”, detta lades ovanpå osten, och ovanpå locket en stor tung sten. Den urprässade vasslan slogs till den andra vasslan. Osten skulle ligga i ostkärlet ett dygn. Ostarna lades till torkning på en trähylla, som fanns uppspikad över spis- eln. (ostehylla.). Då osten var månadsgammal var den färdig att ätas, men ofta hände att ost förvarades över ett år. (gammalost). Varje höst gjordes ”ystöl” i stugorna. En gumma bjöd till sig alla grann- gummor, och dessa medförde ”sin môras- mjôlk”, (mjölken som på morgonen erhållits från korna.). All mjölken blandades samman och av den ystades. / Gummornas antal kunde uppgå till tio, femton stycken och däröver. Ibland kunde ”ystölskäringa”, (gumman som gjorde ystöl) få in omkr femti till sjuttio liter mjölk. Gummorna skulle förplägnas rikligt med kaffe, middag, smörgås och även brännvin och var sin ”ostemus”. Så byttes man åt var sin dag i stug- orna, tills alla gummor hade gjort ”ystöl”. Av den vid ystningen bildade vasslan kokades ”sanost” (mesost). Koktiden (av vasslan till sanost) var sex till åtta timmar. Mot slutet av kokningen ivispades ett ägg och litet smäldt smör. När massan tjocknat till en gröt, uppöstes den i ”sanostefôrma” (bytta av trä) och fick kvarstå i denna ett dygn. Uppstjälptes sedan och sattes på ”ostehylla” till tork. Var användbar när den gick / att rivas till mjöl, på rivjärn. (Sanostemjöl) Mjöl av sandost, påströddes bredda smörgåsar (klengås). ”Klengås” användes som förnad till begravningar. Sandostmjöl blandades med grädde och åts bredt på bröd. (”Mesesmör”, ”Missedeg”, ”Mysseklett”, Myssegås”. Sandost kokades i stugorna, sällan mera, än varje höst, vid ystölet. Den kokades av husmodern själv. Vasslan hopkokades i en stor gryta, inne i stugan, på den vanliga spiseln, (öppen långspis). Undan för undan som vasslan i grytan kokade ihop, påspäddes av överbliven vassla. Denna förvarades i en träbytta (varslebötta). Man rörde om i den kokande tjockvasslan med en träslev. Besökande bjöds att ”skrape gryta” / (kortets vänsterkant saknas) ###eva”. ###massan börgade tjockna upp- ###klickar på tefat och skickades ###ngarna (sanostesteck.) ###ostbyttan bekläddes invändigt ### trasor. / (skisser) Ränntråg. Mindre trätråg Stort trätråg. Träfat. Traboll (flôteboll) Kotkopp. Kors till kärnstavar. Lodslaga. handval knut rep lod. Dängelslaga. handval ten ålskinn läder slagvalen.