Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Jag kan inte minnas, att jag hörde talas om näcken i Järstorp. Där finnes ju inte något vatten i den delen av socknen, där jag växte upp. Men folket måtte väl ändå haft någon föreställning om honom, ty jag minns, att jag en gång, innan jag kunde ha läst något om näcken, stod och tittade på ljusbrytningen i kvarnfallet därhemma, och då tänkte jag: "Om nu näcken spelade här med, så skulle det vara grant". Mor måste således nog ha talat om, att näcken spelade.
[Utan titel]
N. Forsnäs d. 27 jan. 1925 Herr Vald. Ljungman, Göteborg. Sänder härmed några uppteckn- ningar till Eder tävlan, men ty- värr kan de i fråga om namn- uppgifterna å dem, som berättat sagorna för mig, ej uppfyllas. Dessa historier antecknade jag näml. för 12 – 14 år tillbaka under min skoltid i Tärna socken, Västerbottens län och de äro berättade av gamla gubbar och gummor däruppe. Som synes handla de flesta om / de s.k. vitrorna, men de äro de sago- gestalter som mest sysselsätter folk- fantasien här i Norrland, och ännu finner man nog här o där gamling- ar, som kunna berätta om hur vitror- na eller deras boskap visat sig för dem. Vore tacksam att återfå boken, då den genomsetts o eventuellt lämp- liga bitar avskrivits. Högaktningsfullt Ester Vallmark (född Vallgren) Nedre Forsnäs, Harads.
Spök och viterhistorier
Spök och viterhistorier Upptecknade i Tärna av Ester Wallgren
Trollet Hing King hade valt
Trollet Hing King hade valt sitt sommarboställe i ett stort berg här i Tornedalen ett berg som kallades Skoberget. Härifrån ofredade han männis- korna med allehanda konster han satte myror i öronen på kreaturen som vett- skrämda sprungo åt alla håll, han kastade stenar på människorna, och sände troll- skott på dem, så att många blevo sjuka. War sommar fordrade han två långhornade oxar som offer för att han inte åt upp människorna. Man valde då åt honom de största djuren, trollet brukade sedan han ätit, sätta hornen på sitt huvud, och med dem göra märken / i de största träd på berget. Men nu bodde i byn en flicka som var något klokare än andra, hon bad männen såga hornen runt om så att när trollet stötte dem mot träden skulle de gå av, och trollet stöta huvudet mot trädet. Nu när trollet fick oxarna åt han genast upp dem, sedan spände han hornen i sitt huvud och begav sig till skogen, här valde han åt sig det största träd han såg och började göra förberedelser till sitt nappatag med träden. När han fått allt färdigt tog han sats och hoppade allt vad han kunde som en ilsken tjur mot trädet / huj vad det gick! men bums gingo hornen av när han stötte dem mot träden och han stötte huvudet så hårt att huvudskallen sprack men tror ni att han dog på fläcken, nej, det gjorde han inte han steg upp med ett jämrande och tog huvudet mellan händerna och linkade hem till berget. Nu lät han förkunna i byn att den som kom upp till berget för att vårda honom skulle få tio tunnor guld och en önskan uppfylld. Ingen annan än den lilla flickan tordes gå dit, men hon gick modigt fram till trollet och förband honom hon stannade där några dagar och skötte honom tills han blev frisk. / När flickan skulle gå hem kom trollet med de tio tunnor guld och tog henne också och bar dem till hennes hem, nu ville han höra vad flickan önskade. ”Ja,” sade flickan, ”nu önskar jag att du lämnar landet och aldrig mer visar dig här.” Trollet blev så arg att han var gul och blå, men som trollen inte kunna ta tillbaka vad dem lovat måste han lämna landet och visade sig ej heller aldrig mer ty han grämde sig till döds i främmande land, över att han låtit göra sig till vanärad in för sin slägt genom att så ha låtit lura sig. Norrbottens län Hietaniemi socken Arthur Bjarken Hedenäset
Präster, djävulen. Aarne 810
En dräng hade tjänat i en by några år hos en bonde, nu var det avläsningsveckan och drängen hade lämnat sin förra plats, och sökte nu efter ett nytt ställe, en kväll mötte han en fin herre som frågade om han ville ta tjänst hos honom, det ville drängen för han hade ingenting emot att tjäna en så fin man, han fick tio kronor best och herrn lovade att komma och hämta honom klockan tolv på natten efter tre dagar, Nästa dag på morgonen skulle drängen ta fram sin tia, men inte hittade han någon tia, utan i stället hittade han bara en spån bit., han gick till prästen / och talade om händelsen, prästen lovade hjälpa honom På tredje dagen förde han drängen till altaret i kyrkan, och tillsade honom att inte lämna altaret förrän han sjelv nästa dag skulle hemta honom. Drängen satt där inför altaret till klockan slog tolv, nu öppnades dörren och den främmande mannen inträdde han kom fram men stannade på tre stegs avstånd från altaret, nu sade han att han kommit för att hemta honom, men drängen svarade, kom hit fram och hemta mig, för jag lemnar ej min plats förrän du hemtar mig härifrån, mannen försökte men han slapp inte ett steg närmare, då skiftade han hamn, och än var han en vacker flicka som försökte locka honom, än en bedjande kvinna som bad honom om hjelp, men drängen gick inte från sin plats. då försvann han, men om en stund inträdde prästen fram och sade, "Nu får du följa mig, för nu har skogsrået inte mera någon makt med dig, drängen tänkte följa honom men först bad han, Herran välsigne och bevara mig, mer hann han inte säga förrän han hörde ett ihåligt skratt – och såg prästen förvandlas till ett fruntimmer, men ack, hon hade inte någon rygg utan den var ihålig – och hennes fötter liknade mera tassar än människofötter. hon försvann genom dörren / men drängen hörde länge hennes ihåliga och skorrande skratt genljuda i sina öron. På morgonen nästa dag kom den verkliga prästen och hemtade drängen, men av rået hörde man inte aldrig något mera. Den här berättelsen har den fördelen att inte vara så värst gammal den händ i slutet av 1800 talet, jag har hört den av min mor som är 49 år gammal och hon har hört den i sin barndom. Den hände i Norr- bottens län i Karl Gustavs socken. Arthur Emanuel Björkén Hedenäset Norrbottens län Heetaniemi socken.
Forna förhållanden
Far var torpare. Torpet födde tre, fyra kor. Han gick dagsverke för torpet. Jag vill minnas att det var mel- lan ett- och tvåhundra dagsverke han skull göra om året. Så var det hjälpdagsverke till som mor fick göra. Vi var sex barn, tre flickor och tre pojkar. Alla fem är nu döda. När vi blev såpass att vi kunde uträtta något, så fick vi ge oss ut på egen hand. Jag var sex år, när mor dog. Så fick far till sig en kvinna, som inte var så snäll mot oss. Det blev inte så fett i mitt hem. Fars förtjänst var inte stor. När han gjorde ett dagsverke extra, så fick han sjuttiofem öre för dagen. Då måste han bestå sig maten på det. Korna hjälpte oss. Vi hade mjölk och smör och spannmål. Fruktträd hade vi inga och inga / grönsaker. Potatis hade vi till husbehov. Vedbrand fick vi ta på skogen. Mor och vi barn fick hjälpas åt att dra och bära hem veden. Far hade sällan tid att hjälpa oss med det. Mor hade fullt upp att göra med att sköta kreatur, hushåll och oss barn. Ja, vi fick ju sköta oss själva så gott vi kunde. Men kläderna skulle lagas och vi skul- le ha mat. Jag fick aldrig tid att gå i skola mer än två år. Sedan fick jag försöka att lära mig själv. Under skoltiden fick jag arbeta, innan jag gick åt skolan, och när jag kom från skolan om kvällen. Jag var då hos andra. Fick vara med i ladugården morgon och kväll. Läxorna fick jag läsa om natten, om jag inte var så trött att jag somnade från boken. När jag var femton år, samma år som jag gick och läste, kom jag i tjänst hos en bonde. Sam- ma slit blev det där. Det var bara arbete. Det var inte att tänka på någon fritid an- nat / än de dagar jag var och läste för prästen. Hus- bonden fick inte neka sådant. Men han tog ut det på kvällen och morgonen. Hos denne bon- de fick jag ingen mat till middag, förrän jag hade uträttat det arbete, som de hade satt mig till att göra. Det var för att de skulle präs- sa mig till det yttersta. Ingen annan lön hade jag än litet kläder och skor. Dåligt var det. Maten ingick ju i lönen också. När jag var tjugo år, så hade jag tjugo kro- nor om året. Därförut hade jag årstjänst och fick elva kro- nor om året, skor och en klänning. När jag var åtta år, var jag hos en familj i Boden. Då fick jag hjälpa dem det jag kunde. Så fick jag mat och kläder. Den familjen for till Amerika. Det var släktingar som hjälp- te dem dit. Så tjänade jag hos en bonde i Edefors i fem år. De var inte elaka. Men det var arbetsamt. / Var morgon skulle jag vara uppe klockan fyra. Och vi hade inte färdigt på kvällen förrän klockan nio och tio. Om sommaren fick jag vara med och slå på ängarna. Allting skulle göras för hand. Och jag skulle vara med över allt. Jag var på logen och tröskade t.o.m. Jag hade inte en fridag på fem år. Skulle jag gå bort en kväll, så fick jag fråga mig till råds först. Det var inte värt att gå utan loven. Men det brukade jag ju få, bara jag var uppe i rätt tid på morgonen. 1916 kom jag till Karlstad som piga och blev gift här. Mina syskon stannade i Edefors och Boden. Syst- rarna blev gifta med arbetare och bröderna kom ut som drängar i Edefors.
Sägner.
Den här sägnen har hänt i byn Väster- lansjö i Arlövs socker, Ångermanland i början på 1800-talet. Det var en gumma, som hade gjort upp med den onde att om denne gjorde henne och hennes man rika, skulle den onde i gengäld få smör av gumman varje gång hon kärnade. Bondfamiljen var barnlös. Men de hade tagit en släkting till gumman som foster- barn. Gubben, dottern och tjänarna märkte flera gånger att när gumman kärnade smör, tog hon ett smörstycke och trillade det runt. Ett sådant smörstycke kallades "smörklänning". Smörstycket lade hon på en trätallrik, och bar in det i en kammare. Smöret försvann från tallriken, men ingen förstod var det tagit vägen. En dag när gumman hade kärnat, trillade hon en "smörklän- / ning" och bad fosterdottern bära in den i kammaren. Hon hade inte tid själv. Gumman sade till flickan, att hon fick inte titta efter sig i dörren, när hon gick ut från kammaren. Men flickan var nyfiken som alla barn och vände sig om i dörren. Då fick hon se en stor, svart karl utan huvud sitta vid bordet. Han hade stora, långa klor på händerna. Klorna högg han i smöret. Nu började ett riktigt elände. Flickan blev fast- klämd i dörren och kunde inte komma lös förrän gub- ben hjälpte henne. En annan gång bad gumman dot- tern gå till lagården och fodra korna. När flickan kom in i lagården stängdes dörren. Kornas träljar lossnade och korna började springa runt kring golvet. Bondfolket hade en stor folkilsken tjur, som också blev lössläppt. Flickan höll på att bli ihjälstångad av tjuren. Gubben var inte på gården, när han fick höra oväsendet från lagården. Han skyndade genast dit och hjälpte flickan. / En tid senare skickade gumman flickan i ett ärende till en av grannarna. Nu blev flickan bortförd 3/4 mil på en stor äng under en höhässja. Hon kunde inte komma lös däri- från. När flickan inte kom tillbaka, bliva fosterföräldrar- na ängsliga och förstodo, att något hänt henne. De uppbå- dade folk, som fick skallgång efter henne. Efter 3 dygns sökande fann folket henne under höhässjan. Det var vinter och kallt, men flickan levde ännu. Hon blev mycket sjuk och fick ligga till sängs i flera veckor. Efter detta utsattes hon inte vidare för några obehagligheter. Men nu istället började olyckorna för gumman. Hon skulle en gång ge korna deras middag. Allt foder som tillhörde korna flög från foderladan ut genom dörren, över gården och den 3 km långa sjön till skogen. Dörrarna från foderladan och lagården flögo samma väg. Man upptäckte blott några spår i snön av dörrarnas hörn. Bortom sjön hittades / dörrarna, men höet fingo bondfolket aldrig igen. En afton skulle gumman koka gröt. När hon tvärade gröten (vispade den) stoppades hennes händer i gröten, så att hon brände sig. I en kammare oppe på vinden förvarade gumman olika sorters mjöler, gryn och ärter. Dessa blevo blan- dade med varandra. När gumman låg och sov, blev hon kastad ur sängen, och sängkläderna kastades ovanpå henne. Allt det gubben hade hand om fick vara ifred. Då oväsendet inte tycktes vilja taga slut tillkallades pastor Brandell från Själlnad. Pastorn for två gånger till bondfolket och läste från bibeln innan oväsendet upp- hörde. Gumman hade inte hållit sitt löfte, därför höll inte heller den onde sitt. Utan gubben och gumman fingo vara lika fattiga som förut.
Skatter (Bergväsen). Vattenväsen, skogsväsen
Gruvmoran för Sala silvergruva hade sagt, att hon hade en syster i Norrland, som var myc- ket rikare är än hon. Systern var gruvmora för ett berg, som hette gruvberget. Där ägde hon en gruva, som inne- höll silver. Gruvan skulle en gång upptäckas av männi- skorna. Det skulle tillgå så här: En ko, som tillhörde en gumma, skulle få två kalvar, vilka skulle vara vita med svarta öron och likna varandra som två bär. Dessa kalvar skulle gumman uppföda till midsommarnatten. Då skulle hon ta kalvarna med sig och gå till Gruv- berget. Kalvarna skulle då söka rätt på silvergruvan, och gruvan skulle då få bearbetas av människorna. - Vid Björna kyrkoby i Ångermanland finns ett berg, som heter gruvberget. En gumma i Björna hade en ko. Kon fick två kalvar 3 veckor före midsommar. Dessa voro vita med svarta öron och liknade varandra som två bär. / Gumman kom genast ihåg sägnen om silvergruvan i gruvberget. Hon blev mycket glad och omhuldade kal- varna på bästa sätt. Hon var säker om, att kalvarna skulle upptäcka silvergruvan i gruvberget. En vecka före midsommar kom hennes man hem. Han hade varit ute i timmerflottningen. Gumman talade om den glada nyheten för honom. Men gubben blev inte glad. Han var rädd, att när gumman och kalvarna kommo till gruvberget, skulle gruvmoran taga dem. Men han sade ingenting åt gumman, utan han gick till lagår- den och stack ihjäl bägge kalvarna. Missräkningen blev stor för gumman, men det skedda kunde ju inte ändras. Kalvarnas kött försökte man koka i 3 dagar men köttet var ändå alldeles stenhårt. Till slut gav man köttet åt hundarna, men dessa ville inte äta det. / Gumman hade en bror, som kallades "Stötta Nisse" (därför att han stammade) En gång skulle han söka rätt på några hästar, som betade i skogen vid gruvberget. Han gick härs och tvärs genom skogen, men inga hästar syntes. Till slut gick han upp på berget. När han gått en stund, kom han till ett djupt hål i berget. När han tittade ned i hålet fick han se, att det glänste av silver. Runt kring öppningen växte träd, och i trädgrenarna hängde långa silverstänger. Han förstod nu, att han hittat silvergruvan. Genast stoppade han på sig några silver stycken. Men sin kniv gjorde han märken i träd- stammarna, när han gick därifrån, för att lättare hitta tillbaka. När han gått några km. blev han mycket trött. Han försökte att gå vidare, men han blev allt sömnigare och sömnigare. Tillslut satt han sig på en sten för att vila. Där somnade han strax. Efter / några timmar vaknade han, och nu visste han inte var han var någonstans. Han stoppade handen i fickan för att känna efter om silverstyckena lågo kvar, och det gjorde de. Han tog upp dem, men stor blev hans missräkning, när han såg, att det var vanliga gråste- nar. Nu tittade han efter om märkena i trädstammar- na funnos kvar, men han kunde inte upptäcka några. Till slut måste han uppge sitt sökande, ty det började att bli skumt. Han förstod, att gruvmoran inte ville, att hennes silvergruva skulle bli upptäckt ännu. När han gått några km., kom han till sitt hem. Ännu i dag vänta folket i Björna, att silvergruvan i gruv- berget skall upptäckas och bli till nytta för socknen, vilken då kommer att blomstra upp. På senare tider har man sprängt i berget för att se efter om det innehål- ler silver, men ännu har det inte lett till något re- sultat. (Dessa 3 sägner äro omtalade av min fader som har hört dem / 1:a av sin fader. De 2 andra sägnerna har han hört i sin ungdom.) Vattenväsen När en fru B. (som nu är 73 år) var 8 år gammal, hade hon gått ned till ett ställe vid Piteälven, (landgrubban) beläget vid hennes hem i Älvsbyn. Hon skulle tillse en häst, som stod tjudrad på stranden. Bäst hon stod där, fick hon se en båt, som kom ner efter älven. I båten sutto två stora karlar, klädda i röda skjortor, vilket inte var vanligt på den tiden. Karlarna rodde båten. På en bräda, mitt i båten sutto två kvinnor, och i båtens bak- stall satt en kvinna. Kvinnorna voro klädda i bruna kjolar, svarta blusar och vita halsduka. Vita halsdukar brukade man inte använda den tiden. De pratade och skrattade och syntes ha så roligt. Men deras tal kunde inte fru B. förstå. När båten kom fritt för det ställe dar fru B. stod försvann den. Fru B. tyckte nog att det såg / lite konstigt ut, men hon stannade ändå kvar på stran- den. Efter en liten stund fick hon se en till båt komma nedför älven. I båten sutto samma personer, som hon hade sett i den förra. De pratade och skrattade men hon kunde inte förstå, vad de pratade om. När båten kom intill det ställe, där hon stod försvann den igen. Nu blev hon rädd och sprang hem och tala- de om för sina föräldrar vad hon hade sett. Modern sade de, att hon sett något ovanligt troligtvis demoner (sjörån eller sjöfolk.) Skogsväsen Sedan fru B. blivit fullvuxen, bosatte hon sig i Fällforsen. Byn ligger 2 mil från Älvsbyn. Det var en sommar. Folket håller på att bärga hö. En afton när klockan var fem skulle fru B. gå och söka rätt på korna, som betade i den närbelägna skogen. Bäst hon gick där i skogen och lockade / på korna, kom hon till en "sly" (gräs beväxt myr). Där fick hon se en kvinna, som räfsade hö. Kvinnan var klädd i brun krinolin, brun blus och vit halsduk. Fru B. trodde att det var "Jon Nissa" gumman, en "grann- kvinna". Gumman syntes ha så bråttom med höräfsning en, och när hon räfsat en stor hop, gjorde hon en famn av det. Men ingen hässja syntes till. Fru B. skyndade utpå "slyn" för att fråga om "Jon Nissa" gumman sett till korna. Men när hon kom närmare försvann gumman. Fru B. blev förargad, därför att hon blivit narrad att gå så lång väg. Hon trodde, att det var ett förebud eller "gick före", att folket, som ägde myren skulle dit och slå. - Det dröjde 3 veckor innan ägaren till myren for dit och började slå.
När fru B. var ett barn, kom en gubbe, som
När fru B. var ett barn, kom en gubbe, som kallades ”Svengubben” till hennes hem. Han talade om, att han varit till Kanisberget (beläget 3 km från Älvsbyn) för att hugga ämnesved. Veden skulle använ- das till sparkar, yxskaft m.m. Bäst han högg veden, fick han se, att det hängde guld och silverklimpar i träd- grenarna runt omkring, där han stod. Han tog några guldklimpar och stoppade dem i sina handskar. Nu skulle han gå hem. Han gick 3 olika gånger, men alla gångerna kom han till samma ställe, där han huggit ämnesveden. Han hade gått vill. Han trodde, att det var därför, att han tagit guldklimparna, som han inte kunde hitta hem. Han tömde genast ut guldklimparna från hand- skarna och började gå hem igen. Bäst han gick, fick han höra, att någon ropade på honom. När han vände sig om, fick han se en liten kvinna i röd klänning komma springande efter honom. Hon ropade, att han skulle ge igen guldet, som han hade tagit. Men ”Sven-gubben” hade inget guld. / Han hade ju tömt ut det ur handskarna. När han sade åt kvinnan, att han inte hade något guld, försvann hon. Men när han kom hem och tog av sig handskarna, hade han en liten guldklimp mellan vant- och handsk- tummen. Guldklimpen förvarades mycket väl, men efter nå- gon tid försvann den, utan att någon visste vart den tagit vägen. Troligtvis hade gumman återhamtat sitt guld. ”Svengubben” var sedan flera gånger till Kanisberget och högg ämnesved, men aldrig mera fick han se någ- ra guldklimpar i trädgrenarna. En vår, tredjedag påsk, skidrade ”Svengubben” från Älvsbyn till Luleå. Han hade ett ärende till kansliet. När han kom till en stor myr vid Sjuls- mark, fick han se en stor hop kor beta på myren. Till färgen voro korna röda och alla hade stora skällor på sig. En liten kvinna, som var rödklädd / gick och vaktade dem. Hon hade en lång ”slya” (ett långt ris) i handen. Det var ännu snö på marken, men här och där stack en grastuva upp ur snön. Det var mycket kallt, men korna sågo ändå så feta och välmående ut. ”Svengubben” blev nu mycket rädd. Han sade ingenting åt kvinnan utan skidrade därifrån det fortaste han orkade. Han trodde, att han träffat självaste trollkäringen, som var ute och getad (vak- tade) sina kor. En 13 årig pojke vaktade korna åt en bonde i Älvsbyn. Pojken kallades ”Stabor-Kalle”. Korna fingo gå och beta i närheten av Kanisberget. En dag då han vallade korna vid Kanisberget, fick han höra ett förfärligt buller som när man kör med en vagn. Han såg nu flera främmande människor. De liknade / lappar men voro klädda i röda kjolar. De hade med sig många kor och flera hundar, som skällde. I flera dagar såg han samma folk vid Kanisberget, men deras tal förstod han inte. Pojken talade om detta för sitt husbondfolk och bad, att han skulle få slippa att valla korna vid Kanisberget, därför att han var så rädd. Men husbonden blev vred och nekade honom det. Pojken var säker på, att folket, som han så var trollen, som bodde i Kanisberget. Men efter en tid upp- hörde han att se dem. Han undrade många gånger vad detta betydde, men han kunde inte finna någon förklaring på det. När ”Stabor-Kalle” blivit fullvuxen flyttade han till en by 8 mil från Älvsbyn. Byn heter Kittajauri. En dag var ”Stabor-Kalle” opp på ett berg, som heter Tjaravara och högg ved. Bäst han högg veden, fick han höra samma oväsen, som han förut hört / i Kanisberget. Nu så han samma folk, kor och hundar, som han sett, när han vallade korna i Kanisberget ”Stabor-Kalle” förstod nu, att trollfolket flyttat från från Kanisberget i Älvsbyn till Tjaravara i Jockmock och lämnat sitt guldberg att bearbetas av människor- na. – Nu har man börjat att bearbeta Kanisberget, men ännu har man inte funnit något guld eller silver åtminstone inte i nämndvärd grad. Brytningen pågår alltjämt, och folk tror, att det finns guld och silver i Kanisberget, och att det en gång skall komma människor- na till godo. En annan gubbe var en gång på Kanisberget och högg ved. Bäst han stod där och högg veden, fick han se en stor villa. Från villan kom en fin fru fram till gubben och bad honom komma in och / dricka en kopp kaffe. Gubben tyckte, att det skulle smaka bra och följde med frua. När han kom in i villan, såg han flera rum, som voro vackert möblerade. I ett av rummen stod ett färdigdukat kaffebord. Gubben såg flera vackra människor där. Nu började gubben bli rädd. Han förstod, att det inte stod rätt till. Han hade ju flera gånger förut varit till Kanisberget och huggit ved, men aldrig förr hade han sett nå- gon villa där. Gubben visste inte, huru han skulle bära sig åt för att komma därifrån. Men så kom han ihåg, att han hade hört, att det skulle vara bra om man läste någon psalmvers. Han började genast läsa en psalm, då försvann villan, och gubben stod ensam i skogen. Gubben förklarade händelsen så, att en en gång skall gårdar byggas där, och folk skall bosätta sig på Kanisberget.
Sägner.
För 60 år sedan hade en flicka från Älvsbyn tjänst i Bölebyn (4,5 mil från Älvsbyn). En gång for hon hem för att hälsa på sina föräldrar. När hon kom hem, voro föräldrarna mycket förtvivlade. De hade sett någonting så märkvärdigt. Flickan frågade då, vad de hade sett. Föräldrarna svarade att ryssen skulle säkert komma och döda dem allesammans. De hade sett några föremål, som liknade vagnar, och från dem lyste det ett klart ljus. På dessa vagnar funnos mycket folk. Inga hästar funnos, som draga vagnarna, men de gingo ändå över "striljethejda". (Där nuva- rande järnvägsbron finnes.) De hade hört hur susade, sjöd, gnisslade och brusade från vagnarna. De vara övertygade om, att det var ett förebud, att ryssen skulle komma och härja i landet. 30 år senare byggdes järnvägen i Älvsbyn.
En gammal gubbe talade om en gång, att när
En gammal gubbe talade om en gång, att när han var 14 år gammal, hade han och några kamrater gått till en tjärn för att fiska. Lyckan var god, de fingo så mycket fisk, de någonsin ville ha. Till slut blevo kamraterna trötta och ville gå hem. Men pojken ville stanna kvar. Han tyckte, att de skulle fortsätta, att fiska när de fick så mycket. Men kamraterna svarade, att om han ville stanna kvar vid tjärn, så skulle han få det, men de andra skulle gå hem. Och så gingo de. Pojken forsatte att meta, men nu var det inte roligt längre. Det var så tyst och konstigt omkring honom. Han började att känna sig så underlig till mods. När han hade metat en stund tittade han upp på stranden. Då fick han se en liten gubbe, klädd i röd toppluva och röd kolt, springa runt omkring en stubbe. Till slut försvann / han in i stubben. Pojken hade stått länge och sett på gubben, hur denne sprungit omkring stubben. Pojken förstod, att han hade sett en tomte. – – De 8 senare sägnerna äro berättade för under- tecknad sommaren 1924 av fru Berggren i Älvsbyn Fru Berggren är 73 år gammal. En del av sägnerna har hon hört omtalas i sin ungdom, och en del har hon upplevat. Öjebyn den 20-1-25 Gunhild Johansson Adr. Seminariet Öjebyn Norrbottens län Var god återsänd sägnerna.
Jättar, tomtar, kloka, m.m.
Piteå landsförsaml. Lilly Lundström 1925 Gamla folksagor från Piteå-trakten. En gammal saga från denna bygd är sagan om kyrkobygget. Den är ganska lik med den saga Tegnér berättar i sin dikt "Jätten Finn". Antagligt är att vårt kyrkobygges saga ursprung- ligen haft en annan form, men genom tiderna så småning- om ändrats. Den lyder så: Sagan om kyrkobygget. Det var en förskräckligt ful jättegubbe, som bodde på berget Kalahatten. Till lynnet var han godmodig och ofredade därför inte alls människorna däromkring. Men fastän han var vida känd, var det ingen som visste hans rätta namn. Särskilt var han berömd för att vara en skick- lig byggmästare. När sockenkyrkan i början av 1400-talet skulle flyttas från Kyrkbyn till Öjebyn, var det någon, som föreslog, att nog skulle jätten kunna bygga upp kyrkan åt dem. Ibörjan voro inte många villiga att bedja honom där- om, därför att jätten var en hedning, och det var ju ett tempel, som skulle uppföras. Men det var inte lätt att få någon annan byggmästare, och allmogen enades därför om att bedja jätten bygga kyrkan åt dem. Han åtog sig gär- na arbetet, ty nu skulle han i alla fall få visa bönderna sin skicklighet som byggmästare. Men när man övergick till att diskutera arbetslönen ville jätten föreslå den. Nåja, menade man, det kunde väl inte vara farligt. Det förslag han framkom med lydde så : Om någon då arbetet var färdigt, hade fått reda på hans namn, skulle han ingen ersättning ha för allt sitt arbete. Men visste ingen det då, skulle hans lön vara sol och måne från fästet. Då bönderna hörde detta förslag, visste de strax inte, vad de skulle säga om det. Nog hade de hört att jätten var förargad på, som han sade "de stora lysande tallrikarna", men det var väl inte deras fel att dessas ljus plågade honom. Man antog hans förslag på det villkoren, att han skulle själv / få taga med dem. Det föll inte den stolte jätten in att tro, att han inte hade förmåga därtill. Nej, det skulle nog gå bra tänkte han för sig själv. Jätten började snart arbetet och inom socknen voro alla uppmanade att försöka få reda på hans namn. Nästan med oro såg allmogen, att kyrkan snart var färdig, ty hem- ligheten var ännu inte känd. Men en dag hände det sig, att en bonde kom gående på en skogsstig i närheten av Kalahatten. Han var på hem- väg från en i skogen liggande timmerkoja. Då hörde han en gäll stämma sjunga : "Gubben Fjäderhoff, gubben Fjäderhoff kommer hem med sol och måne åt barna." När bonden såg mot toppen av berget fick han se jättens hustru sitta där och sjunga för sina barn. Den, som fick brått att springa till Öjebyn, det var han, som hört de betydelsefulla orden. När han kom dit höll jätten just på att avsluta sitt arbete. Kyrkans tak skulle prydas av en flöjel, och den höll han i handen, färdig att sätta fast den. Då fick han höra ropet : "Sätt flöjeln rätt herr Fjäderhoff! Sätt flöjeln rätt herr Fjäderhoff!" Genast kas- tade jätten den i marken. Nu voro hans stora förhoppningar gru- sade; han som hade tänkt att hädanefter slippa det förargliga lju- set. Med stora steg gick han mot sitt hem. Sedan han grälat på sin hustru beslöt han att krossa sitt verk i spillror. Han kastade en stor sten, men denna hamnade i Svensbyn. Men han hade kramat stenen så hårt, att än idag synas märken efter hans fingrar på den. Då gick han ned till bygden och lånade en järnkätting av en bonde. Denna kätting skulle han använda till slunga för att stenarna säkert skulle träffa kyrkan. Men det hjälpte icke. Stenarna träffade inte det tilltänkta målet. Två stannade på Roknäs och en vid Svensbyns nuv. ångbåtsbrygga. På den sist- nämnde kan man se tydliga avtryck av järnkättingen. Jätten flyttade emellertid långt upp mot skogsbygderna och syntes aldrig mer. Bönderna hade dock fått sitt tempel gratis upp- byggt, och det betydde inte så litet för dem.
Jättar, tomtar, kloka, m. m.
Trollen och fäbodplatsen Man hade anlagt en fäbod vid Kälen (en skogstrakt mellan byarna Blåsmark och Svensbyn). Här vistades man i flera somrar med kreaturen. Men så en sommar hände det att krea- turen blevo utsatta för "trollskott." Flera kreatur insjuknade man hörde prasslande o.s.v. Det blev rent ut "kusligt" att vara där och ha hand om kreaturen. Man funderade på vad som kunde vara orsaken till allt detta. Slutligen fastslog man såsom säkert att fäbodplatsen blivit anlagd just där trollen hade någon allmän stråkväg. Under vintern omflyttade bönderna hela fäbodplatsen en halv mil västerut. Men redan första sommaren på den nya platsen visade det sig att man även här var utsatt för trollens påhälsningar. Både i och vid själva stugan syntes ibland vederstyggligaste ansikten och ofta kunde man höra deras hemska hånskrått. Det hjälpte inte att man högg in kors ovanför alla dörrar och överallt i ladugården. Man kastade stål i alla de vrår där de hatade bytingarna skymtades, och man läste Fader vår var gång det prasslade till, men ingenting syntes hjälpa. Kreaturen blevo sjuka och stannade för länge i skogen. Att tillverka ost och smör var nästan omöjligt. Allt var för- trollat. Återigen måste bönderna flytta hela fäbodplatsen, denna gång voro de riktigt förbittrade. Det var ju också förenat med stora besvär, först nedriva och omforsla och sedan återupptimra byggnaderna samt röja undan skogen. Men nu då de flyttade om allt för andra gången fick man äntligen vara i fred. I långa tider nyttjades denna plats, nu är den liksom andra fäbodplatser ödelagd.