Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Trollen bodde över allt i bergen, och i skogen. Det fanns troll över allt förr i världen. Om det stod en sten för sig själv, så bodde det troll under den också. Trollen tålde inte ljus. Om dagen så höll de sej inne, men när det blev kväll, så kom de ut. Det fanns bergasmeder också. Det var troll det med. De smidde, åt folk. Men de riktiga trollen kunde inte smi'. Om man fick se att det lyste i bergen om kvällen, så var det från trollen. De hade stora skatter i bergen.
Lucia och jul
Lussemorgonen skulle man upp vid 2-3 tiden och ha sig lussebeten. Den bestod av brännvin, kaffe och doppet.. Sedan började man att laga till julen. Det bryggades och bakades, tvättades och lakades. Karlarna var på logen och tröskade. Man bakade i två dagar. Brödet skulle räcka till ett par månader efter jul. Alla i familjen skulle ha sina bestämda kakor. Barnen och tjänarna skulle ha sina julhögar och bonden själv skulle ha en kaka som han sedan gömde till vårarbetets början, den så kallade vårkakan. Vid bryggningen användes ett stort lakekar. Först slogs hett vatten på maltet i en kittel. Så slogs brygden i karet, som kallades rosten. I botten på detta låg aleträn och ovanpå dem halm. Veden avsåg att ge färg åt dricken. Denna fick nu först stå och dra sig över en natt. Blev det ingen vört, trodde man att trollen hade tagit den. För att förhindra detta stoppade man ett glöd i karet. Sedan silades dricken och jästen tillsattes. Min mor brukade sticka en kniv mellan gjordarna , för att inget ont skulle ta på drickan. Man skulle alltid ha vävt ett stycke att sälja till Tomasmarknad. Ett rim löd: "Tomasmässe da, ä här marken i var sta". Till julafton var all rengöring avslutad. Då hängdes handklädena upp. Dessa bestod av längder av vitt tyg med knutna hålsömmar. Hemmagjorda papperskransar hängdes också på väggarna i stugan. På förmiddagen kom soldaten och skulle ha sin julekost. Då stod drickan och ystekarsosten på bordet. Den senare kunde väga upp till 20 kg. Det fick inte vara ledigt för ost på bordet under hela julen. Soldaten skulle alltid tas mot väl och bjudas på mat, när han kom om julafton. I skymningen kom far och drängen in med varsin kärve. Det var tre stukor i var kärve. Far frågade: "Får vi låna hus här en fjorton dar" ? Mor svarade: "Välkomna. Varsegod kom fram å sett". Då satte de kärvarna mitt på golvet, och så fick de var sin sup. Hela huset skulle nu ha kaffe och dopper innan halmen breddes. Sedan stöttes kärvarna i golvet tre gånger, och far såg efter, om där låg korn under dem. Var detta fallet, skulle det bli bra gröda nästa år. När kaffet var drucket, skulle mor breda halmen. Därunder skulle alla sitta stilla och lugna. Ett par stukor stacks under bänken. De skulle man sedan ha under huvudet. Far och mor låg inte i halmen, men barnen låg där och drängen och pigan. Man hade inte av sig kläderna. Halmen låg på till Knut . Nyårsafton och trettondagsafton breddes ny halm på den gamla. Juldagen for man till otta klockan sex. Sedan skulle man inte gå ut någonstans den dagen, för då slängde de gödsel i näsan på en. Annandagen skulle de stå upp bittida och ta môkebollen från varann. Var och en ville vara först uppe. Först mockades i egna stall och ladugårdar. Så tog man môkebollen, en sup och ralleklöva det vill säga den syltade klöven efter stornöt. Sedan mockade man för grannen och skulle då även ha sig en môkebolle . De red och vattnade hästarna annandagen i ottan före min tid.
Trollgubbar. Fin i Tvärred.
I min ungdom såg jag ofta trollgubben Fin och tala med honom också. Men icke tror jag han kunde trolla precis, fast han hade fått rykte om sig att vara mycket trollkunnig. Han var emellertid illmarig och förslagen och kunde skrämma upp folk och därtill hade han en gumma som i detta fall icke var sämre än Fin själv. Nästan alltid när man kom dit i något ärende, var han borta, men väntades snart hem, emedan han hade ”på känn” att någon ville söka honom, sade hans hustru. Hon fråga noggrant ut vad det var för ärende, in i minsta detalj, t.o.m. huru mycket brännvin man hade med sig, om man gått stora vägen, ”rättövervägar igenom skogen” o.d. Allt detta stod Fin i rummet intill och hörde. När han tyckte sig hört nog gick han ut genom en bakdörr, gjorde en sväng om stugan och kom in i rummet. För det mästa var det ingen överraskning att det kommit främmande. Ibland kunde han säga: ”Jasså du är här allt, jag tyckte jag såg dig hemma för bara några timmar sedan, men du har väl gått den eller / den genvägen.” Eller också: ”Jag tänkte du kom hit i går, eller i dag på morgonen, men när du aldrig kom, var jag tvungen att gå dit eller dit. Jag såg du gick vilse i skogen,” o.s.v. Ibland tala han om precis vad ärende man hade, att man länge tänkt gå till Fin men ej kommit sig för m.m. Allt hade han naturligtvis hört förut under den besökandes samtal med hustrun. Under de senare åren gick Fin någon gång till Tvärreds kyrka. När han gick in i kyrkan och kom i dörren, slog han alltid armarna i kors över bröstet, och under gudstjänsten satt han liksom frånva- rande och tänkte på annat. Ibland hände det att han gick ut när prästen hållit halva predikan. Under det han gick ut, mumla han något för sig själv och slog åter armarna i kors då han gick genom dörren. Somliga sade att han var så ”led” så han gjorde detta för att visa att han höll fast vid den lede och ej ville ha något intryck av Guds ord. Andra sade att han gjorde detta för att vara originell, visa sig som en trollgubbe, andra åter mena att han helt enkelt icke rådde med att stanna inne över en predikan, eftersom han avsvurit sig all gemen- skap med Gud och hans ord. Vid Fins död spöka det aldeles förskräckligt och flera år / därefter hände det att personer hade svårt för att komma förbi Fins. Ibland sågo de en svart hund springa där, ibland en gubbe liknande Fin, ibland åter dåna det som åskan uppåt stugan, eller körde skarpt med vagn, skratta, hoja o.s.v. Ett par karlar hade varit i Borås på en marken och köpt en häst, vilken de bundit vid den hästen som drog kärran. Det var nära midnatt då de kommo till Fins. Komma ett litet stycke därifrån börja hästarna frusta och ville ej framåt. Den nyköpte hästen var aldeles ifrån sig och ville slita sig lös. Männen förstodo det var något ”jänke” de sågo, eftersom de voro mitt för Fins och de stego av och ledde dem i betslet förbi. Komma förbi satte de sig åter på och åka och då bar det av som ett skott och det var knappt man kunde hålla hästarna. En annan gång var det ett par Borås-farare som foro hem en natt. Komma mitt för Fins fingo de först höra huru det susa och dåna i luften och sedan hörde de ett lett skratt som av den värste gast, uppåt Fins till. Det var en gång en gubbe, som själv inte var så värst snäll, som en kväll såg två svarta karlar gå upp mot Fins stuga. Den ene såg han tydligen var Fin, den andre var ingen annan än den onde själv.
Jättar
Det var inte precis fabler att det fanns jättar förr i världen. Det står till och med i bibeln, på flera ställen. När Israels barn gingo genom Kanans land sågo de folk så stora att de själva voro som gräs- hoppor emot dem, det var jättar. De kallades Enakims barn, deras fader var således Enakim om vilken jag hört sägas att han var en av de ”Guds söner” som det står om i bibeln ”förblanda sig med människor- nas döttrar” och deras avkomma blev jättar, som åto upp och förstör- de allt vad som människorna hade och de fingo ständigt ligga i strid med dem, till dess att Israels barn utrota dem. Att förneka det funnits jättar är att förneka det som står i bibeln, men de historier som berättas att i det eller det berget bott jättar, eller att det för något hundra år sedan fanns sådana, det tror jag bara är påhitt. Men det kan ju även vara möjligt att historien går tillbaka så långt i tiden som sen det fanns jättar, och berättats undan för undan i tidernas lopp. Mycket tror jag dock är rena fantasier. Men det är besynnerligt i alla fall / vad dessa historier kunna gå vidlyftigt. Samma historier som jag hört de gamla tala om här på trakten, fick jag höra de tala om långt bort i Småland och Östergötland och när vi tala om vad som hänt i våra trakter, angående jätta och troll, så hade detsamma hänt där. Nästan överallt ha de haft samma jättar och samma berg på sina ägor, det tycker jag är besynnerligt. I Tuska mosse, inte långt ifrån Toppåsasjön säges ligga en kyrkklocka som en jätte skall ha slängt dit från Marbäcks kyrka, andra säga att den är tagen från Hössna kyrka och slängd ända hit. Det är många som kännt klockan med en lång stång. Jättarna voro arga på kyrkor och kyrkklockor och det säges att det är dessa som drivit bort dem. Somliga jättar sägas inte kunnat lida kyrkklockorna utan stängde inne sig i berget, där de bott, och förvandlats till sten. Andra hoppa i sjön och dränkte sig, när de fingo höra kyrkklockor. De voro så stora, så när de hoppa i vattnet blev det stora översväm- ningar. Sedan förvandlades de till sten och klippor, vilka blevo farliga för sjöfarten. Det berättas om folk, både män och kvinnor som varit i tjänst hos jättar och i lön fått så mycket guld och silver så de blivit rika. Det går även historier om kvinnor som fått barn ihop med jättar. Så säges / det att det en gång var en kvinna från Kinnared (i Hössna s:n) som tog tjänst hos en jätte, på ett år. När hon sedan kom tillbaka, var hon med barn och hon sade att det var med jätten. Då fråga någon henne om hon ej var rädd att jätten ”trôka ihjäl henne.” Då sade hon: ”nej, du har la sett e mus unner en höstack. Musa dör inte unner höstacken.” detta har till och med blivit ett ordspråk och på tal härom kan jag berätta om en torpare, som bodde på Rödjedal, ett torp under prästbostället Bondegärde. Han var mycket stor, tre och en halv aln lång och vägde över fjorton pund, hans gumma däremot ovanligt liten. Första gången prästen fick se dem skulle han yttrat att det var ett omaka par. En så stor karl skulle ej valt sig en så liten hustru. Då var det den lilla hustrun som kom fram och sade: ”Å, pastorn vet la va Kinnars-tösa sa när hon varit hos jätten, att musa dör inte unner höstacken.” När åskan gick trodde de förr i tiden att åskviggen (blixten) slog efter jättarna och då de sprungo för att gömma sig för blixten, dundrade det aldeles förskräckligt. Ju hårdare åskan gick, ju närmare troddes det att jätten var. De jättar som icke på något sätt dödat sig själva, genom att stänga sig inne e.d. trodde man ha blivit ihjälslagna av åskviggar.
Husdjur
De tog i gödseln först, innan de tog i kalven. Det skulle vara lyckligt. När de mjölkade kon första gången efter hon hade kalvat, skulle de ha tre saker i stävan: eggesten (brynesten), stål och vigselringen. När de bar in mjölken, bredde de över den med ett förkläde eller "ett aent slösse". Det var för att inte luften skulle komma åt den - då kunde den bli förtrollad. Kokade mjölken i spisen (kokade över), skulle man kasta salt på spisen, annars fick kon ont av det. De ville aldrig ge bort råmjölk. Nej, det gick inte an. Vi gjor- de kalvdans av den. Lämnade de ifrån sej mjölk, så doppade de eld i den först, vanligen släppte de "a glo" (ett glöd) i den. Lite salt kunde somliga forts. / hiva i mjölken. Det var för att ingen skulle kunna trolla med den. När de gav kalven första gången, skodde de honom - tog bort lite under hans klövar och lade i mjölken. Jo, var det en stut, skulle han stå bra, när de hade tämjt honom. När de selade en häst, spottade de på betslet. Selen fick inte läggas på marken. Kom en groda och hoppade i den, kunde något ont komma på hästen. Selpinnar skulle som regel vara av ale. De klippte fåren i början av april och i oktober. Då skulle de lämna en toss på bringan och en i pannan. Sista ullen stoppade de i munnen på fåret; det skulle bli bra päls till nästa gång då. Svarta svin och svarta fläckar på svin tyckte de inte om, inte heller gulaktig färg på svinen. Svarta kor eller oxar ville de inte ha - det var fult. De tyckte inte om att ha vita heller. De skulle helst vara rödbruna eller röda vitfläcketa. Hästarna skulle vara rödbruna eller gula forts. / Då bina svärmade, skulle man kasta jord eller vatten i svärmen, så flög den inte sin kos. Dog ägaren, så dog bina. De sörjde. Nej, levande orm i tröskeln har jag aldrig hört att de lade ner. Marvase hade somliga hängt över dörren på insidan och en uggla eller skata på utsidan. Getabock var bra att ha i lagården. Det tyckte korna om. Om en främmande berömde ett kreatur, skulle man be' honom kyssa djuret i bak. När kon vattnades första gången efter kalvningen, skulle man ha eggsten och stål i bottnen på hinken eller doppa eld i vattnet. När korna släpptes, skulle ett eggjärn ligga på tröskeln. Den 1 maj skulle man alltid ha ute korna och rasta dem, men de släpptes inte i vall förrän senare. Fruntimmer skulle alltid leda av med korna förr. Nu får man aldrig se ett fruntimmer leda ko till tjurn. Vil- le inte kon ta tidd, släppte man en peng i svalget på henne. När de kom hem med henne, ledde de henne tre forts. / varv kring en jordfast sten. Det var allt åt höger. Då skulle hon ta sej. Och sedan hängde somliga ett par mansbyxor över hen- ne och band repet om hornen på henne tills nästa morgon. Vanligen bet kvinnan kon i ryggen strax tjuren hade sti- git av, för att hon inte skulle "kasta å' sek 'et". De ledde aldrig in nyköpt ko i stugan. Men de gav hen- ne bröd. Och kon fick ha repet om hornen till nästa dag. De ledde henne kring en sten och läste: "Här ska du gå, å inte ska du trå -" jag minns inte hela versen. Längtade kon, det berodde på att köparen ankade på att han sålt henne. Då skulle man ge henne bröd från det stäl- let, som hon var kommen ifrån. Hade de köpt oxar, skulle de ta sej på knät med väns- ter hand samtidigt som de slog säljaren i hand med hög- ra handen. Det var för att oxen inte skulle hoppa och för att han skulle trivas hos dem. Det var likadant med kor. Köpte man smågrisar, tog man några strån från deras kät- te och lade i säcken, och se'n kastade man dem i deras nye kätte. / Om kalvarna inte ville leva, då skulle de ta en kalv och slakta honom i lagården så nära korna som möjligt, så skulle kalvarna leva sedan. Att de gravde ned levande djur har jag hört tal om. Det var för att kreaturssjukdom och otur skulle upphöra, men det var före min tid.
Förtrollning av skogsfrun.
Nu för tiden är det ”allringen” (aldrig någon) som talar om att de sett skogsfrua eller haft något med henne att göra, blivit förtroll- ad eller sån’t, men förr var det många, särskilt sådna som var ute i krig eller vore i skogen och kola e.d. som råka ut för ”skogsfrua å hennes anhang. Farfar tala om att en gång när det var krig – som det allri va’ aent (annat) förr – så var det två knektar som skulle patrullera genom en stor skog. Det var ljust och fint på natten, ty det var strax före midsom- mar. Rätt som de gick voro de villsna båda två och visste icke varåt de skulle gå. De gingo och gingo men kommo jämt och ständigt till samma plats. När de gått länge och väl, ända till ”mettesnatt” (midnatt) fingo de båda två syn på ett ungt, grant fruntimmer några steg ifrån dem. Knektarna blevo glada över att det fanns folk i närheten som de åtminstingen kunde fråga åt vilket håll de skulle gå. De frågde henne och hon svara att stället dit de skulle var två mil till och / det vore bäst de stanna hos henne tills solen gick upp, sedan skulle hon följa dem på rätt stig. Hon bodde strax i närheten. Knektarna gingo genast in på detta, ty de var både trötta och hungriga. Kvinnan bad dem gå före sig, (för hon ville inte låta se sin rygg.) Med detsamma vore de inne i ett fint rum och kvinnan gav dem getmjölk att dricka. Från den stunden fick hon riktigt makt med dem. Både två tyckte att de aldrig i sitt liv haft det så gott och skönt som här. De fingo ligga i kvinnans egen säng och de glömde bå’ att de var gifta och voro i krigstjänst och allting. När det börja ”rôa” (rodna) där solen skulle gå upp sade kvinnan att nu var det inte värt hon behöll dem längre, för då kanske det går dem illa när de komma till sin förläggning. Hon följde dem en bit genom skogen, men bad dem gå före även nu. Sedan sade hon att de få klara sig själva, vilket skulle gå bra om de följde den stig hon visa dem. När de skildes åt sade hon: ”En av er kommer att bli far efter detta.” Knektar- na sågo lite förlägna ut, de kommo båda ihåg att de hade hustrur hemma. Så sade den ene: ”Vilken av oss?” Kvinnan sade: ”Det får den veta ett år här- efter, ty då vill han ovillkorligen hit igen.” Sedan försvann hon och långt borta hördes ett ihåligt skratt aldeles som om det skrattat i en tunna. Kriget tog snart slut och de bägge knektarna, som bodde på skilda håll långt därifrån reste hem, van te sitt. Till en början hade de talat om / sitt möte med den vackra skogsfrun, men snart glömde de hela äventyret. Men när det var lidet ett år fingo de bpda längtan efter att åter få träffa den vackra kvinnan. De kände sig mer och mer dragna däråt och fastän det var lång väg var det dock ingenting som kunde hejda dem. Den ene av dem sade till sin hustru att han måste gå och hälsa på en bekant sedan han var med i kriget. Hustrun trodde knappast det stod rätt till och hon tog och sydde fast sin vigselring i skjortkragen, vilket skulle skydda mot förtrollning. De båda knektarna kommo samtidigt till skogen och träffades på den plats där de för ett år sedan hade träffat skogsfrun. Det var hon som väglett dem dit. De fingo snart se skogsfrua, som kom emot dem med ett barn i famnen. Knektar- na voro far till det båda tvä. För den som hade vigselringen fastsydd vid skjortlinningen såg skogsfrun ut som det hiskligaste troll med bröst som hängde ända ned till knäna och en lång svans, som släpa på marken. Hon grina ilsket emot knekten och såg ut att vilja bita honom. Barnet hon hade med sig var lika fult på sitt vis. Knekten blev så rädd så han vände sig om och skulle springa sin väg, men fann att han stod på en liten tuva i en stor sjö. Först när solen gick upp kunde han komma därifrån. Den andre knekten hade icke något skyddsmedel och fann skogsfrun lika för- tjusande som första gången han såg henne. Hur det gick med honom är ingen som vet.
Födelse och barndop.
Havande kvinna skulle inte sitta på en stol, där det legat en varm kaka. Då fick barnet kakmär- ke. De skulle lägga en varm kaka på en stol, och så satte de sen barnet på den varme fläc- ken. Då gick kakemärket bort. Tittade hon i nyckelhål, så blv barnet en- ögt. Tittade hon i en butelj, blev barnet vindögt. Inte titta i dörrspringor då blev de också fel på ögonen. Såg hon en yxa, som satt i en huggkubb, så blev barnet harengut. Om en havande kvinna gick emot en kyrke- dörr, så fick barnet kyrkenaglar. Då skulle de gå till kyrkan och fila av lite på de naglarna, som fanns på dörrn. Det skulle de blanda i smör och / stryka på märkena på barnet. Hon fick inte sätta sig på en kista, för då kunde barnet få kistenaglar. Då skulle skra- pa av på kistan och så blanda det i smör och stryka på med. Korna kunde ha "vännkulor". Därför skulle ett fruntimmer, som var med barn, aldrig stryka med handen över en ko, för strök hon sedan över sig själv, så fick barnet sådana kulor också. Hon fick inte gå under råa skinn. Det blev ett slags utslag på barnet, liknade mässling Då skulle de vira in barnet i ett likadant skinn, medan det ännu var varmt. Hon skulle inte gå under klädstreck. Då fick barnet strängen om halsen. Om en havande kvinna tittade i en öppen grav, så fick barnet jolaskiver. Då skulle de gå till kyrkogården och göra liksom en liten grav och så ta barnet igenom den över till and- ra sidan. / Säcken på ett kvarnlass ska ligga så, att knuten vettter mot körkarlen. Låg den fel och en havande kvinna såg det, så fick barnet skiver. Va hon med vid slakt, så fick barnet fal- landesjuka. De försökte bota det genom att ge den sjuke blod av ett sådant djur som det som slaktades. Det var ett fruntimmer, som skulle föda och hade´t så svårt. Det berodde på att barnet var oåkta och hon ville inte tala om, vem som var barnafadern. Men då hon sa, vem det var, så gick det. Om en kvinna inte hade gått i kyrke och de mötte hene i kyrkedörrn, så kunde de få barnaplågor. Det fick de, antingen de skulle ha barn eller inte. Och det var lika för både karlar och fruntimmer. När den förste får tänder så får den andre händer. Barnets tänder slängdes i elden, då de / fälldes. "Ge mig en guldtand i stället för en ben- tand." De skulle bita av barnets naglar i början, så fick det aldrig nageltrång. Barnet skulle klappa hund, innan det klappade en katt. Då fick det gott läkkött. De fick inte stiga över ett barn, för dä växte det inte. Och barnen tillsades att aldrig krypa ut genom ett fönster, för då blev de inte större, än de var. En kvinna, som inte blivit kyrktagen, var "hajen". Det var vanligt, att de skulle "nästa", då ett barn döptes. Släkten gick dit med mat till dopkalaset. Det var både sex och sju faddrar i gamla tider. Nu är det bortlagt. Då bäregumman kom tillbaka från kyr- kan med barnet, så lämnaade hon det till fadern och sa: "Här ska du få en kristen i stället för / en hedning." Vid dopet skulle bäragumma läsa med tyst för sig själv, så fick barnet lätt för att lära. Om barnet skrek vid dopet, så fick det bra sångröst. Då kyrkestöten slog ut dopvattnet, så skulle det kastas högt, så fick barnet bra sång- röst. Då en hustru fick barn, sa de, att hon "slog ikull ommen." Barnets första badvatten fick inte slås under bar himmel. De tog alltid på barnen dåliga kläder allra först, för de skulle brännas upp. Då de tog på ett barn första gången, så skulle de ta på´t på höger arm först, an- nars blev det kävhänt. Om de lät ett barn dia över tre fastor, så fick det ond tunga. Talade en sådan på ett djur, så blev det otur. / Då en främmande kom till ett ställe och skulle titta på ett nyfött barn, så tog han först med handen i elden eller spisen. En hustru, som om inte var kyrktagen, skulle ta på sig mannens rock, om hon gick ut. Då hade inte trollen makt med henne. Och så skulle hon, ha en fällekniv eller silver på sig. Om två barn döptes på en gång,så skulle en tös döpas före en pojk, annars fick hon skägg. Då folk var öpna 1), sa man, att de var "födda på tjälen". 1) glupska.
Häxor och trollkarlar
Blå bergen var på Gotland. Det var dit påskkäringarna alltid for. Det var en paschasa våra härmde om en liten tös ifrån Guttarp i Svenljunga. Hon hade bett sin mor - för det var en påskakäring - att hon skulle få följa med henne till Blå bergen en gång. "Ja", sa mora, "det ska du få; när vi får mjölkat i kväll så går jag ut efter sopekosten, så ska du få se det bär å." Och det gjorde så med. De skulle visst å till kyrkan först till tornet och fila av klockorna; så tog de och slängde den dunsten ut i luften och så sa de: "Gud låte aldrig min själ komma närmare Gud än denna malm komma till sin klocka igen." Och den kom aldrig tillbaka, kanveta, så de riktigt avsvor sej Gud. Sen bar det å till Gotland till Blå bergen. - Så kom de då dit; där var dukat ett bord och käringarna satte sej och äta. Där var all dålighet, ormar och hoppetosser och fiskar. Det såg inte de andra, men tösen såg det, så hon åt inte. Men käringarna åt och skräppte av maten. Och han själv, Satan, gick omkring där ibland käringarna och klappa dem och det var sådan hög stämning. Men när han fick se tösen, sa han: "Vad skulle I med er med den lilla Satans bytingen. Hon röjer er alla på en gång." Och det gjorde hon sen med. 'Men så gick Satan fram och nöp till tösen i den ene lillefingren. "Och det ska du ha till ett märke för att du var vart här", sa han. Och det läktes aldrig. Men hon lärte sej allt lite där ändå, tösen. Hon skulle kunna mjölka korna för folk. Sen när hon kom hem och prosten fick höra det här, kallte han till sej den här tösen. Han ville väl inte tro på, att det var nå'n sanning att hon kunde. "Nu går mina kor här nere och betar", sa prosten till henne. "Det är 10 stycken. Kan du nu ta och mjölka nån av dem här framme?" -"Ja då", sa tösen, "nu ska jag ta och gå efter en spann, så ska där bli mjölk i den." Det gjorde hon; sen tog hon sitt vänstra strumpeband och band det i gärdsgårdsstaken. Och kon mjölka i strumpebandet, och där stridrann mjölken ur strumpebandet i spannen "Nu är det inte värt jag mjölkar mer", sa hon. Prosten trodde väl inte på att det kunde göra nånting. "Jo, mjölka du", sa han. "Ja, men nu får jag inte hålla på längre, för då dör kon", sa tösen. Jo, prästen bara bad att hon skulle fortsätta. Rätt som det var fick prosten höra hur en av korna nere på vallen gjorde ett vrålande och föll ner och dog. Sen blev det då 'röj' (efterforskning) om, så de fick veta dessa här trollkäringarnas namn. De hade gjort så mycket ont. Det var på Karl XI:s tid. Och det här, det var ju inte långt härifrån; det var ju uppe i Svenljunga. Jag vet i mina barnaår de talte om det var de som kunde sånt. Om de hade en nytidd ko på ett ställe, så kunde det hända att på grannstället kunde de sätta på pannan och baka pannekaka och hade inte en mjölkadroppe. Och den som hade den nytidda kon, den fick ingenting. Det är inte längre sen än jag håga. Det skulle inte ha varit längre bort än på Hästhagen (Skephult), där skulle varit en som kunde sånt. Att finnarna uppe kan vara så säkra ändå? Tinas farbröder var uppe i Norrland och handla, de var resehandlare bägge två. De var långt uppe i Norrland; där skulle vara en marknad, och de höll på och packa upp sina varor lite till dem. Så kom det dit en finska; hon sa till dem: "Får jag se i era händer." -"Nej", sa de", det får la vara nu, för vi har så bråttom. Men kom till oss i kväll klockan 8, så ska vi la språkas vid." Ja, mycket riktigt, hon kom. Så såg hon först där var en som hette Lars på Linåsen, som var med dem - det såg hon först i handen på honom, och så sa hon: "Det är synd om dej, din lille stackare, du har en liten gosse hemma och betala för. Men det härder (tyr) ingenting på dej, du står dej bra ändå." Han blev rent förskräckt för att hon kunde veta det - han hade en oäkting. Vad hon sa till de andra det talte de inte om, men Johannes (Tinas farbror) sa, det slog in vart enda ryk. - Ja så odrägligt som de kunde finnarna. Lövjerskor, det var nog vid midsommar de hade sin tid. Det var som troll med. Det sa de, de var riktigt rädda för att göra några lövsalar; för då ville de ner med där. Det var därför de hette lövjerskor. Det var såna där häxtroll.
Födelse, dop och det späda barnet
Havande kvinna skulle inte sitta på en stol, där det legat en varm kaka. Då fick barnet kakemärke. De skulle lägga en varm kaka på en stol, och så satte de sen barnet på den varma fläcken. Då gick kakemärket bort. Tittade hon i nyckelhålet, så blev barnet enögt. Tittade hon i butelj, blev barnet vindögt. Inte titta i dörrspringor, det blev också något fel på ögonen. Såg hon en yxa som satt i en huggkubb, så blev barnet harmynt. Om en havande kvinna gick emot en kyrkedörr, fick barnet kyrkenaglar. Då skulle de gå till kyrkan och fila av lite på naglarna, som fanns på dörren. Det skulle då blandas i smör och strykas på märkena på barnet. Hon skulle inte sätta sig på en kista, för då kunde barnet få kistenaglar. För då skulle de skrapa av på kistan och så blanda det med smör och stryka på med. Korna kunde ha vännkulor . Därför skulle ett fruntimmer som var med barn aldrig stryka med handen över en ko, för strök hon sedan över sig själv, så fick barnet sådana kulor också. Hon fick inte gå under råa skinn. Det blev ett slags utslag på barnet, liknande mässling. Då skulle de vira in barnet i ett likadant skinn, medan det ännu var varmt. Hon skulle inte gå under klädstreck. Då fick barnet strängen om halsen. Om en havande kvinna tittade i en öppen grav, så fick barnet jolaskivern. Då skulle de gå till kyrkogården och göra liksom en liten grav och så ta barnet igenom den över till andra sidan. Säcken på ett kvarnlass ska ligga så knuten vetter mot körkarlen. Låg den fel och en havande kvinna såg det, så fick barnet skiver . Var hon med vid slakt, så fick barnet fallandesjuka. De försökte bota det genom att ge den sjuke blod av ett sådant djur som det som slaktats. Det var ett fruntimmer som skulle föda och hade't så svårt. Det berodde på att barnet var oäkta, och hon ville inte tala om vem som var barnafadern. Men då hon sa vem det var, så gick det. Om en kvinna inte hade gått i kyrke och de mötte henne i kyrkedörn, så kunde de få barnaplågor. Det fick de antingen de skulle ha barn eller inte. Och det var lika för både karlar och fruntimmer. När den förste får tänder, så får den andre händer. Barnets tänder slängdes i elden när de fälldes. "Ge mig en guldtand i stället för en bentand". De skulle bita av barnets naglar i början, så fick det aldrig nageltrång. Barnet skulle klappa hund, innan det klappade en katt, då fick de gott läkkött. De fick inte stiga över ett barn, för då växte det inte. Och barnet tillsades att aldrig krypa ut genom ett fönster, för då blev de inte större än de var. En kvinna som inte blivit kyrketagen , var hajen . Det var vanligt att de skulle nästa, då ett barn döptes. Släkten gick dit med mat till dopkalaset. Det var både sex och sju faddrar i gamla tider. Nu är det bortlagt. Då bäregumman kom tillbaka från kyrkan med barnet, så lämnade hon det till fadern och sa: "Här ska du få en kristen i stället för en hedning". Vid dopet skulle bäregumman läsa tyst för sig själv, så fick barnet lätt för att läsa. Om barnet skrek vid dopet, så fick det bra sångröst. Då kyrkestöten slog ut dopvattnet, så skulle det kastas högt, så fick barnet bra sångröst. Då en hustru fick barn, sa de, att hon "slog ikull ormen". Barnets första badvatten fick inte slås under bar himmel. De tog alltid på barnen dåliga kläder allra först, för de skulle brännas upp. Då de tog på ett barn första gången, så skulle de ta på't på höger arm först, annars blev det kävhänt . Om de lät ett barn dia över tre faster, så fick det ond tunga. Talade en sådan på ett djur, så blev det otur. Då en främmande kom till ett ställe och skulle titta på ett nyfött barn, så tog han först med handen i elden eller spisen. En hustru som inte var kyrktagen , skulle ta på sig mannens rock, om hon gick ut. Då hade inte trollen makt med henne, och så skulle hon ha en fällekniv eller silver på sig. Om två barn döptes på en gång, så skulle en tös döpas före en pojk, annars fick hon skägg. Då folk va åpna sa man, att de var "födda på tjälen."
Födelse och dop.
Man skulle inte få släcka ljus, innan barnet var döpt. Det var några, som gjorde. De fick sitt barn förbytt. Förut hade det varit så vackert. Nu blev det så fult och skrek jämt. När bärgumman tog upp barnet för att gå till prästen med det, läste hon tyst för sig själv Fader vår över det. När prästen läste bönerna för barnet, skulle bärgumman läsa efter tyst. Barnet skulle då få lätt att läsa. Hilma Andersson, Nedergården 1854 i Tostared. Modern skulle ha en kniv jämte sig i sängen, för att inte barnet skulle bli bortbytt. När bäragumman kom från prästen med barnet, skulle all- tid fadern ta emot det. Därvod skulle den förra säga: "Jag tog emot det som en hedning, nu ger jag det tillbaka som en kristen." Så skulle hon nämna barnets namn. / En som hette Oskar han skrek så förskräckligt, när han var liten. Han är väl nu en 40 år. Modern blev lärd att hänga hans linntyg utanför dörren. Då skulle inte troll ha makt till att röra barnet. Då skulle de bara å linntyget. Maria Andersson, Svenningsered 1880 Om någon var med barn, och man ville veta, om det skulle bli pojke eller flicka, skulle man, när väven slut, ri- da ut genom dörren på skalkäppen. Om nästa person, som gick genom dörren, var av manligt kön, så skulle det bli en pojke; var det en kvinna, skulle det bli en flicka. Om en kvinna fått ett barn innan hon vigdes, skulle detta stå vid hennes sida under vigseln. När hustrun skulle ´tas i kyrke´, begärdes en lapp iförväg. Denna betalades med en krona. Seden är nu bortlagd. Den dagen hustrun blir kyrktagen, ger mannen några kronor till kyrkan. Vid Kyrkegångsgillet är det bärgumman, som består fonet. Denna skulle förr stå bakom kvinnan, när hon `togs i kyrke´. Nume- ra sitter stället mannen på en av de främsta bänkarna. Om någon tog i barnet, och detta därvid skrek, kunde / det innebära, att personen i fråga öveerfört någon sjukdom på det. Det gällde då att få lite av den personens blod och ge detta åt barnet att taga in. När min mormor en gång var med barn, satt hon och ska- lade äpplen. Hennes man, som satt bredvid, tog på skämt och kastade ett ruttet äpple mot hennes kind. När sedan barnet var fött, var hela käken `veskig`. Det skulle inte gå bort utan att man fick veta, vad som hänt med modern. Ingen kun- de påminna sig något utom en äldre släkting, som mindes, att vid något tillfälle, sagt till morfar: "Så skulle du inte gjort med Inge Brita." Morfar var på sjön, så de fick inte tag i honom då. Men på vintern, när han kom, så frågade de honom. Han erinrade sig då händelsen. Strax gick mor- mor in till grannens och fick ett ruttet äpple. Med detta gned hon pojkens kind. och hon gav honom också lite att äta av det. Och den stora fläcken gick bort. / Det gjorde mor Katrina i Hagen. Man skulle också lägga en liten smula av sopan, rakan och grisslan, som man skurit av, i lövattnet, badvattnet. Om något ont hade varit över barnet - eller modern, medan hon gick med barnet - så skulle detta nu inte ha någon verkan. Den som hade födelsemärke, lånade sig lövatten att badda på med. Då gick det bort. Om modern, medan hon gick med barnet, trampade på sopan, fick huvet små röda fläckar. Dessa tvättades även med lövatten. Lotta Andersson, Kalvhagen 1845 Barnet var lindat i en fin duk, när det döptes. Dessutom hade det en hop smycken och spännen på bröstet. I lindan skulle sys in svavel och en vit peng. Innan barnet var döpt, skulle det alltid brinna ljus i huset. Dess kläder skulle ej få hängas ut, innan modern var kyrktagen. Bärgumman borde sätta sig på en sten och sola bar- net. Då skulle det få vacker hy. Hon borde också äta nå- got, innan hon lade ifrån sig barnet. En gumma sade: / "Ja ska ha någet å bita i, inna ja lägger ifrå mek paiken !" Hon var lite matakär, så fadren svarade: "Å, blir hon lite bäremora, så äter en allt !" Barnet borde inte få röra vid en katt i början, för då blev det dåligt läkekött. Däremot var det lämpligt att en hund slic- kade det. Emelia Karlsson, Grimsmossen 1858 Barnet borde ha pengar i bindan, för då skulle det aldrig bli fattigt. När man tvättade barnet första gången skulle det vara glör i vattnet. Då skulle de aldrig bli skadat av eld. Sofi Persson, Bränna 1863
Kreaturen, dess sjukdomar m.m. trolleri
När kalven var född o skulle ha dricka första gång- en fick man inte säga ett endaste ord. Det var vanligt att gå på grannställena o hämta "kalvamjölk" det gick ej an att ge kalven av moderns mjölk. 3 knivauddar, eldmörja, 1 härsten, 1 gammal kniv lades i drickat som kon fick första gången sen hon hade kalvat. Första målet som kon mjölkade fick ej bäras bort utan antingen under kjo- larna eller på annat sätt täckt annars blev mjölken för- gjord. Det var ej värt att säga något berömmande ord om kreaturen på grannställena t.ex.: "Det var en vacker kalv" eller ko eller något sådant då trivdes inte kreaturet. Hördes någon säga något skulle man vara kvick till att säga: "Kyssen under rumpen" eller "kyssen i r-a" så hade berömmet ingen verkan. Hade kreaturen fått "ord på sig" skulle man försöka få av den persons kläder e.d. som gett dem orden och få i kreaturet så hjälpte det. / Till skydd mot sjukdomar, maran och få "ord på sig" brukade en lie hängas över dörren eller en död skata, ett avhugget ormhuvud nedborrad i tröskeln. Kreaturen kunde få "skottet" ibland dödligt. Då hade någon illasinnad person ritat upp kreaturet i fråga på en spån e.d. och sköt på det, eller troddes det vara satans glödande pilar som träffat det. Detta trollades bort med besvärjelser och spottningar o så skulle kreaturet ha av husbondens "egna" (avföringen). Blev en ko "vesslebiten" (svulni juvert) skulle juvret rökas med följande ingredienser: "Några oräknnade solv, torrt asplöv o en dosa snus". Eller också rökas med ett vessleskinn eller ormskinn. Fick kreaturen sommarsjuka skulle man försöka samla upp urinen o hälla i dom densamma första gången man fick se sjukdomen. "Navel" (hinna över ögat) skulle huggas bort o tillgick sålunda: En person stod bakom en annan men händerna på den främres axlar. Den främre hade 3 björkpinnar och en kniv i händerna o skar av dem. Den bakom stående frågade: "Varför skär du mej?" Den främre svarade: / "För din ko (oxe) har nabel". Namnet o färger på djuret skulle nämnas. Skärningen försiggick antingen över en stol eller en gärdesgård. För att nyinköpta kreatur skulle trivas skulle de ledas in i stugan o givas bröd. När kon var betäckt fick ej repet, vari hon var ledd avtagas på ett dygn efteråt Ett kreatur som hade ovanor skulle man leda tre gånger motsols kring en sten o viska i dess öra: "Så länge du är i mitt våld, går du inte över en stång." En person, Hägna Johan hade varit i Finland o tjänat hos en vetrinär där. Han kunde en del han. Hans får brukade gå in på grannens mark ty gärdesgården var dålig o det var H. Johans gärdesgård. Till slut sa gran- nen till honom: "Ja vill inte ha dina sör här längre utan du får lov att laga "järsgårn". Johan gick runt omkring efter gärdesgården men brydde sig inte om att laga ett enda hål, men det hjälpte i alla fall. Fåren sprang utefter gärdesgården fram o tillbaka o bräkte men gå igenom den det kunde de inte sen Johan hade gått där. Somliga personer / kunde göra mjölkharar som mjölkade andras kreatur. En person råkade få se en sådan hare en gång när han öppna sin fähusdörr. Haren sprang på bakbenen o mjölken spruta ur munnen på honom. Somliga personer band upp strumpe- band i taket o mjölkade på så sätt andras kor. De mjölka så att "löen" sto högt i spannen. Andra kunde mjölka ur knivar instuckna i vaggar o tak. Råmjölkepannkaka kunde de också ta till sig enligt följande historia: En knalle kom till ett ställe i Lönnhult och ville bli där över natten. Emot läggdags tog moran fram en panna o sätter i ugnen. "Varför ska du ha den där?" frågade knallen. "Jo, darrafolket har en ko som ska kalva i natt o jag ska ha dä första målet så blir det pannkaka," sa moran. Om morgonen skulle hon ta ut sin pannkaka, men då var där bara skit i pannan. Darrafolket hade anat oråd o så hade de tagit med handen i skiten innan de mjölkade o därför gick det så. Hade de inte varit omtänksamma så hade den andra moran fått sin råmjölkepann- / kaka. I brist på mjölk föddes många kalvar upp med enelag.
Svartkonst
Det var på ett ställe här, som de hade så mycket råttor. En gång gick mor- modern där ut, så råttorna skulle höra henne o sa': "Nu får ni gå härifrån! Ni får gå te Sandbergs!" Det var ett grannställe, o där fick de så mycket råttor sedan. Om det var på ett ställe som de hade mycket löss, så kunde en vuxen kvinna där ta en flicka med sig, o så gick de till ett annat ställe o sa' när de kom in: "Vill Ni ha främmat?" Om de då svara: "Ja, ni är välkomna!" så flydde lössen över till det stället. Det var en pojke i Veslakärr här i / Lyrestad, som hette Karl Olsson. Han kunde uppenbara saker, som ingen annan visste. En gumma hade tappat bort sina får o sa: "Ja vet inte, hur ja ska få igen mina får." "Jo, de är oppe i Amnehärad," sa Karl, "på ett ställe där det är så bra får- bete." Och där var de också. Han hade fått denna förmåga på det sättet, att han en gång druckit ur e "väschel" (kallkälla), o när han druckit, fick han se en vit orm i källan. Då blev han så rädd, hade han sett den förut, så hade han inte vågat dricka. Det var många, som for dit o frågade honom om saker o ting. Men så sa' prästen till honom: "Bry dig inte om detta, det blir bara bråk!" Och sedan tog han inte mot någon. I Hellsås här i Lyrestad slog åskan ner för 102 år sedan o husen där / brann undan för undan. Då var de efter en gammal knekt från Guntorp här i Lyrestad, han hett Lax. Då stod två stugor där så tätt ihop, den ena brann, men den andra hade ej börjat brinna då ännu. Så sa Lax: "Den där kan väl få stå kvar!" Så gick han mellan stugor- na där, de två, o då blev den stugan kvar, elden gick inte dit. Annars brann allt ner utom den stugan. Men gumman, som bod- de i stugan, blev arg, för de andra skulle få nya hus, men inte hon. Min mor var med om den eldsvådan, hon var 9 år då, det brann för dem också. Lax hade lärt sig trolla i Finska kriget. Han kunde också "stämma blod." Om han bara fick veta om olycks- händelsen, så stanna blodet med samma, han behövde ej vara där själv. En gubbe i Höglunda här i / Lyrestad, som hette "Mates" (Matts) kunde också stämma blod. En gång rev en fölunge itu huvudsvålen på min farfar. De var efter Mates, o han stämde blodet. Sen kom doktorn o sydde ihop det. Så sa han: "Ni kan kanske ta bort tråden själva, men det vore bäst om jag vore med, så ni inte kommer på en pulsåder." När tråden skulle bort, sa Mates till farmor: "Ta bort trån, du Anna, blon svarar ja för." Hon tog bort trå- den, o det kom inte en bloddroppe. En gubbe, Johannes Jonsson i Håttorp här i Lyrestad, gick ut en dag o sa', att han skulle gå oppåt skogen. Men han kom inte tillbaka. Till slut gick de till Rosina i Burn i Hova sn. "Han ligger på en tuva," sa hon. Hon beskrev platsen, o mycket rik- tigt fann de honom också så som / hon sagt. Det var en man som var med på dans o blev full, då bar de ut honom o la honom där han skulle få sova ruset av sig. När han vakna, var han av med sina pengar o sin klocka. Då skicka de iväg honom till Rosina. "Klockan får du nog igen o kanske peng- arna också," sa' hon. Strax efter kom en person med klockan till en urmakare o ville ha något gjort med den, han var från Fredsberg o påstod, att han bytt sig till den av en smedpojke i Fredsberg. Ur- makaren behöll klockan, han kände igen den, o så fick ägaren den tillbaka. En tid efteråt betalade smeden i Fredsberg, far till pojken, som stulit, också igen pengarna. Ett folk i Böckersboda här hade mist fläsk. Pigan där for opp till Rosina. "Ja, de vet nog, vem som tagit / det," sa Rosina, "men se här själv sånt ärr han har på vänstra kindbenet." Det var en krämare som varit där i gården. Pigan fick se honom i bränn- vin. Det var en i Håttorp här i socknen, som var lite klok, han hette Jakob. En i Ödegården hade mist sin klocka, o han gick till Jakob. "Vi kan kanske kalla den tebaka," sa denne. De gick opp på vin- den o satte sig. Om en stund kom en gumma knallande dit, o så gick hon med samma igen. När de kom ner låg allt klockan där. Gumman bodde ett stycke därifrån.
Den siste ättestuparen Halleberg
Det var dagarna före jul. Mycken snö var fallen och nordan drog bitande kall från Vänern och Trätäljas land. Gråben (Vargen) kom ned från bergen och gick glupsk och skräckinjagande omkring bondens ladugård, sökande äfter rov. I Rånnumsbyn hade byamännen varit ute i tidig otta och skottat undan snön så gott sig göra lät, på de dåliga färdevägarne. Man måste ha väg till järpe (Hjerpetorp) kvarnar (skvaltkvarnar) ty ännu hade man ej fått hem mälden till julbaket. Och så skulle ved förråden fyllas. Detta togs från Halle-Hunneberg. Man tog de torraste granar och furor, av torrfurans topp fick man kådveden. Denna spinkades till bloss och stickor, lyskäringar, som fästes i väggen. Även till att tända eld med i de stora gråstensspisarna. Mödrarna hade ett väldigt ståhej att med trälkvinnans hjelp göra i ordning slakten, sedan den stora julgrisen och andra kreatur blivit avlivade. Även skulle tunnor och fat fyllas med hembryggt julöl. Även flinta och stål fick vara till hands för eldtändning och för trollen om dessa skulle visa sig närgånga såsom ofta förr vid midvinter fästen. Byk och tvätt var allaredan undanstökat. Men så skulle väggarne prydas med bonader. Bord och väggfasta bänkar skulle skuras. ungnbänken likaså. Trä och tenntallrikar Tenn och silverbägare samt dryckeshornen skulle skuras fina och blänkande, då de stog på långväggens hyllor i storstugan, före användandet. På motsidan hängde bondens skjöld och vapen ävensom gårdsfolkets. Även härifrån blänkte det från det matta ljus som kom från takfönstret och väggens gluggar. Det var julafton omsider. Den här julen var en av de första sedan Randhems kapell blivit till. Den lilla klockan förkunnade julaftons skymning att julhelgen ingick till minne av vite Krists födelse. Det var mest de yngre som beredde sig att fira kristen jul. Men även en och annan danneman, som på tidigare vikingfärder kommit sig att sluta sig till den nya läran. Och så de trälar som från främmande land förts till snö och granklädd nord. Andra följde med av nyfikenhet. Men de funnos och som intensivt fasthöllo vid asaläran och dessa beredde sig att i smyg hålla sitt midvinterblot. Till dessa hörde byns ålderman, Ingel Halvardsson som hade bo der nu egne hemmen ligga på Rånnumslätten. När så dessa asadyrkare sågo mot det upplysta kapellet och hörde psalmsången klinga riste de sina huvuden och drogo sina svärd till hälften. Men sången lät så mild och ren i nattens tystnad! Svärden stuckos åter djupt ned i baljorna. Juldagsmorgon talade den gamle munken, prästen, om den nyfödda judakonungen och förkunnade frid på jorden. Krig och örlig skulle upphöra. Det veknade sinnet på mången gammal viking. Men gamle Ingel av älvagrimsläkt och väldig viking innan han stannade i Rånnumsbyn, han kunde ej förlika sig med den nya läran. Allfader Odin var hans allt. I nattens mörker sedan hans husfolk gått till kapellet, spänner han om sig sitt gamla svärd, och går upp för kleven till ättstupan, Genvägen vid Hästvadet var honom för brandt att gå. Han stannar på yttersta branten der stupet är som högast. Han sätter sig på den sits som kallas vålehäll, derifrån hans fäder gått före honom till Valhall. Hans vita skägg och hår böljar sig för vinden medan Ingel såg utöver Tunhems bygd och älven, minnande sig om yngre dagars fröjder i främmande land, då städer och slott blevo tagna. Han ser folket lemna kapellet. Han ser sin by och gård. Han ömkar och beklagar sina barn och kommande släkten. Hans blick vändes till domarringen, der månget handfast löfte gjorts. Han ser Odinsdammen och sina fäders gravar. Han minnes de bragdrika fäderna, som nu firade midvinterblot i Valhall der mjödet kringbars av sköna valkyrier. Dit vill han sjelv gå. Då husfolket kom hem från ottan i kyrkan, saknades gamle Ingel. Han fanns sedan vid foten av ättstupan lemlästad och död. Han blev tvådd äfter gammal sed och sin tro i Odinsdammen och begrovs bland fäderna å Hästvads mark. Gamle Ingel blev den siste som från ättstupan for till Valhall i Tunhems bygd!