Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det skulle bo troll i ett berg ute i Tyngryd. Det var en gammal gubbe de kalte´n ändå för Vasen, han var utför trollen flera gånger. De ville ta in honom i berget. Han tog till att ropa så förskräckligt, och då sprang folk dit, och då låg han utanför berget. Var gång han hade varit utför trollen, skulle de köra honom med ett par oxar och så skulle han åka baklänges. Det var väl för att det skulle ta makten ifrån dem. Han blev sådär som hade varit svagsint när han varit utför trollen. Men så dessemellan kunde han vara bra långa tider. Trollen bytte barn för folk med. Det var väl folk så rädda för förr. De som trollen lämna, var så illavulna, de hade huvud så förskräckligt stora, och så växte de inte. Nu för tiden är väl trollen borta. De påstår, att åskan har slagit ihjäl dem.
Nödår
Nedanstående handlar ej om spöken och troll, nej, det handlar endast om det sista nödåret som ännu någon gammal minnes. Tidningspressen nämner nödåren då och då men ofta är det fel datum, varför uppt. tager sig friheten nämna en episod frän det sista nödåret 1868 – 69. som inte bör komma i glömskan för kommande släkten. Det senaste världskriget hade mången knappt med födan men då fanns det här i landet åtminstone mynt att köpa mat för. Men 1868 – 69 fanns varken mat ell. mynt, åtminstone inte för en stor del av allmogen. 1869 blev det ju någorlunda gröda, men innan denna blev bergad, var det nästan värre än 68. för nu var allt utsinat. En tunna råg kosta i Vänersborg 32 riksdaler och när man betänker att en bonde betalade sina arbetare 25 öre (12 skilling) och högst 24 skilling (50 öre) per dag ibland fick de maten dessutom ibland endast maten. Vad skulle då hanses familj leva utav? De gjorde eftergrusning vid U.V.H.J. detta arbete räknas för det styvaste vid ett jervägsbygge. Här fick arbetare riksd. 1,25 pr dag. men genom svält och brist på mat måste mången lemna arbetet första dagen de arbeta. Sjelva nödåret 68 kom det inget vidare rägn innan vid den tid säden skulle bärgas in, solen sken varje dag. och dess emellan var det frost allt då och då om nätterna. Värst härja frosten på Dalsland och i Småland, vad södra Sverge vidkom. Det gick stora foror med drängar och pigor från Dalsland till Vänebyg. och Skaraborgslän och bad att få arbete för bara maten. Folk tycker dem har svårt men vad är detta emot förr, då kastades inget bröd ell. smörgåsar på vägar och stigar ell. som nu i fabrikerna. En gammal man tala om för mig att han önska att han kunde ätit de ben han fann i jorden. I Vänebygden hade de litet vinst av granskapet till Skaraborgslän ävenså hade inte frosten härgat så svårt här som i de förut nämda landskapen. Men brödet var mest havre. Eller och havre, råg, ärter, Harebröd användes i Vänebygden till i slutet av 1879 tal. Vi får komma ihog att denna tid fanns ingen import från U.S.A men från Ryssland kom det råg men som sagt folket hade ont om mynt. Uppt.var sänd av sin moder med en bakkaka till en fattig gumma som bodde en halv km från mitt hem. – Bakkakor bruka landsborna ge varandra var gång de baka, den tid de inte baka så ofta som nu -- men denna gumma skulle ha kakan till skänks. När jag gått halva vägen på landsvägen, möter jag en man han går tvärs över vägen och tar kakan ifrån mig. Vad han sade är glömt. Sedan bryter han itur kakan och ger mig hälvten tillbaka. Den andra hälvten börja han genast äta utav och fortsatte sedan vägen fram. Jag har nog alldrig gjort en så god gerning, om än ofrivilligt, mannen var verkligen hungrig. Han var även en ädling, han kunde tat hela kakan från fem åringen. Sedan fortsatte jag till gumman med rästen av kakan. När jag kom hem förstog jag att detta inte var rätt handlat. Jag våga inte tala om händelsen med kakan, de gamle var stränga! Men då mor träffa gumman tacka hon för den halva kakan. Va, sa mor var inte kakan hel? Neej, sa gumman. Jag fick då tala om händelseförloppet. Av lätt förklarliga skäl slapp jag bannor. Hvem vet, kanske mannen inte var så långt borta hemma. Det kom ofta bekanta männer som var ute i något ärende och som inte var vane bettlare när de gick förbi mitt hem gick de in och bad om en bit bröd. När de ätit upp brödet gick de strax. Några lata luffare fanns inte då. De som gick var i vanliga fall, gesäller och och arbetssökande ”sådana som vill arbeta”. 1826 skulle ha varit ännu värre än 1868 – 69. Jorden gav inte hälvten den avkastning den nu ger. En del gamlingar från denna tid tala om att de blandat både syror, potatisskal och benmjöl i litet havremjöl för att härav få sig bröd. Bark var ju även vanligt till bröd men barken nämde de gamle sällan här.
Ordspråk och talesätt
Av ordstäv och ordspråk har förf. samlat en del under samspråk med gamla människor i socknens olika delar. Av dessa återgivas här ett antal, som jag tror äro mindre allmänt kända. "Akta glaset" — sa' gumman, slog ändan i isen. "Alla barn i början" — sa' käringen när hon satte sig i vä- ven och var hundra år. "Bekänn !" sa' käringen, piskade hönan. "Berga ä allri högre, än att trolla råkas". "Biar det här länge, så blir la' jag all" — sa' knallen fick prygel. "Blyga hundar bli aldrig feta". "Bättre en gammal spis, än ingen eldstad alls" — sa' han som gifte sig med en gammal gumma. "De' ä bra som de' ä" — sa' Goaloven. "Den dottern vill äga bör först skåda modern". "Den dummaste bonden får de största potätera". "Den geta, som bräker mäst, mjölkar minst". "Den rike kokar i va' han vill, den fattige i bara mjölken". "Den som ska' jaga andra, får springa själv". "Det gick la' an att prata om en bara kunde hyfsa sitt tal" — sa' käringen. "De' kvettar va' koa mjölkar, när hon själv släpper till 'et", (eller "sparkar ut'et"). "Detta ante mej" — sa' han som blev utsparkad". "Detta ta'r väl slut", — sa Skam om böneda'n. "Det var roligt det" — sa' bo'n, när han fick veta att stugan brann. "De va' sjutton" — sa' suggan, fick femton grisar. "De' ä inget lyte å ha stort snyte; de' ä större skam å komma näselös fram". "De ä inte borta de' som rinner ur näsa i mun". "De ä' inte gott att lära en gammal hunn' å huka". "De' ä inte gott å mala de' en inte har i säcken". "De' ä la' ingen konst, de' kan en hisingsbonde". "Då fingern är ringad, är flickan borttingad". "Då mjölnarn är brödlös är dansken i landet". "Då skam sjuknar vill han bli munk". "Där kan man se vad det kan bli av fattigmans barn" — sa' käringen när son hennes blev knekt. "En svart ko' mjölkar också vit mjölk". "Han är kry som en skäppa loppor", säger man ex. om en duktig åldring. "Han är som soa till äpplesäcken", säger man om någon som gärna vill komma åt något. "Herre är jag", — sa' bo'n när han stod på lo'n, och stampa i golvet. "I nödfall får en nöcka träben". "Jag har varit under lo'n, jag vet hur svina har 'et" — sa' Knipa Matts när pigan hans ville gifta sig med 'an. "Jag kan väl aldrig tro att jag skall bli liggande här" — sa' käringen, trilla omkull på körgårn. "Jag känner nog till kryddan" — sa' fan, luktade på nässlan. "Knyter du handen så intet går ut, kommer heller intet därin". "Kyrkans granne är sist framme". "Lika barn leka bäst" — sa' fan, dansade med prästen. "Lånad häst och egna sporrar gör vägen kort". "Nog förstod jag piken, fast han var fin" — sa' stadssoldaten, blev kallad korv. "Nu blir jag både full och mätt" — sa' käringen, doppa gröten i brännvin. "Nu går de' sista — sa' tjuven, tog dörra. ''Nu känner jag var skon klämmer" — sa' bo'n, satt fast i ettersaxen. "Nu är det jag, som är korpral" — sa' pigan gifte sig med stadssoldaten. "Nu är det undangjort", -- sa' gumman gick halvvägs till kyrkan på lördagen. "Om en har kätte får en alltid kalv". "Prästen å hunn' fö' sej med mun". "Självklok är stor tok". "Skräpp ingenting välgjort, förr'n de' ä fullgjort". "Smörj kärran så går hon lätt, muta domarn så får du rätt". "Snål spar,. men skam tar"."Stor i munna, men liten i tunna". "Så länge min tunna rann, kände mig både kvinna och man, men när min tunna slutade rinna, kände mig varken man eller kvinna". "Tom i magen, men stor i kragen". "Två stora gå inte i en påse". "Ulv går gärna i gammal glugg". "Ungdom rasar, men ålderdom basar". "Väl stämt är hälvten spelat". "Världen är vid" — sa' käringen, kom in i Angere' socken. "Är det någon innebränd, så kom fram bara" — sa' bo'n när lagårn brunnit ner. En av de gamla allmogemän som berättat efterföljande folksägner plägade sluta sina berättelser med detta ordstäv : "ja, jag pratar som de pratar, å ljuger dom så ljuger jag".
Kyrkor, troll, jättar, tjuvar, skatter, spökeri, spiritus, tomtar, etc.
Till Waldemar Ljungman, Redaktionssekreterare i Folkminnen och Folktankar Vasagatan 33 Göteborg Härmed några sagor och folkminnen eller vad man skall kalla dem, vilka jag hörde i min bardom, såsom jag antecknat på annat ställe. Är född i Brunns socken, men har de senaste 47 åren bott i närheten av Varberg, är nu omkr. 72 år gammal. Skulle sagorna ihågkommas med något honorar, kan detta sändas un- der adr. Box 67 Varberg. Högaktningsfullt E. Larsson
Bergatroll
Det var en piga i Varnhem som sändes till berget för att häm- ta kreatur. På berget mötte hon en fin herre som lo- vade, att om hon tittade in inom bergadörren så skulle hon få all världens härlighet. När hon kom innanför dörren, så slogs denna igen och det lät som ett åskslag. Här var hon nu fången och behandlades väl så att hon lovade att gifta sig med bergatrollets son. På bröllops- dagens morgon bad hon att få gå ut i solen lite för att en sista gång se naturen, hon ville visa byborna hur grann hon var, men detta sade hon inte. Brudgummen lät beveka sig men bergatrollet självt anade oråd och ropade "Låt henne inte gå ut, låt henne inte gå ut, låt henne inte gå ut, ho gör narr å oss, ho gör narr å oss, ho gör narr å oss." Sonen bevektes av hennes böner och öppnade dörren och hon började pro- / Liljeblad Våmb Bergatroll 2. menera fram och tillbaks, allt längre för var gång. Till slut kom hon inom byns område och då sprang en kristen fram och högg tag i henne så förtrollningen bröts och hon blev kristen igen. När bergatrollen såg att en kristen fått tag i henne så slog de igen dörren så berget skallrade. Den bruddräkten hängdes sen i Varnhems kyrka och för- varades bland munkakapporna. Den skulle ha hängt där så länge som i Inga Kajsas barndom. När hon blivit omkristnad så frågade de hur hon haft det och då sade hon "Jo torsdagskärnat smör och fredagsbakat bröd fanns det gott om. Se- dan den dagen ville folket ej kärna på torsdag och baka på fredag för då tog trollen musten ur det. Det var en annan flicka som också blev tagen in i berget och blev där, för hon fick ingen hjälp. Det var så att hon tjänte på en gård med en ladugård på ömse si- dor om vägen, och sedan hon kom bort så stod de en / Liljeblad Våmb Bergatroll 3. gång och präglade. Då kom hela processionen ridande från berget till sin vigselplats och de red mitt emellan ladugårdarna på vägen. När hon red förbi, så tittade hon så stint hela tiden mot säagluggen. Folket trodde sedan, att om någon haft vett att springa fram och grabba tag i henne så hade hon blivit frälsad och då kunde kyrkan haft en bruddräkt till. Följande förklarar sig L. ej ha berättat: Det var en bonde i en by på bergsluttningen, som blivit av med sin stut, varför han gav sig upp på berget för att leta rätt på den. Stuten hade kommit bort i aug. och nu var det i slutet av månaden och månljust. Bonden var född på berget så någon risk att gå vilse fanns inte. Hur han gick där och vandra så ingen stut fick han se, och rätt som det var så var han alldeles vilse fast han viste att han inte hade en fjärdingsväg hem. Som han gick där sent på kvällen så fick han se två ljuspunkter tätt intill var- andra. Han trodde att det var från någon skogskoja, men fast han gick i timtal kom han aldrig fram. / Liljeblad Våmb Bergtroll 4. Till slut stannade han i skogen och blev sittande tills det förjade ljusna. Då fick han se en ryttare komma emot sig och tro- ende att det var någon som letade efter djur gick han emot honom. Han hade inte gått många steg förrän han blev stående som förstenad, för den som kom emot honom var en underlig ryttare. Det var ett Bergatroll som kom ri- dande på en gumse. Och trollets ögon var stora som tefat och så hade han långt stritt skägg. Ögonen både på trollet och gumsen sprutade eld. Just som ryttaren kom inpå honom vek han undan och som det var ljust så beslöt han följa trollet med det stod inte till att upptäcka och till slut tröttnade han på letandet och lade sig vid en stor stenbumling. Här drömde han eller om han var vaken visste han ej men var gång han försökte lämna stenen blev han alldeles förvillad och måste vända tillbaka. Snart blev det kväll igen och han vandrade åter vilse omkring. Fram mot midnatt fick han åter se samma ljussken som föregaende natt. Nu blev han så rädd att han / Liljeblad Bergatroll 5. sjönk ner på mossan och blev liggande hela natten. Fram mot ljusningen så fick han se samma bergatroll komma emot sig och när det var alldeles inpå honom ropade han i sin nöd "Herre Jesus" och i samma ögonblick försvann synen och han fick sin orienteringsförmåga igen. Han såg då, att han legat bara 5 minuters väg från sin ladu- gårdsvägg. Den natten blev han gråhårig. Denna händelse skulle ha ägt rum på 1820 talet. En annan sägen är om en rättare på Klasborg som skulle gå till Svartsjön vid Rådenegränsen och fis- ka. När han var kommen långt in på berget till "Gyltas broar" blev han trött och såg sig om efter en plats att vila på. I detsamma fick han se en vacker träddunge av sällsynta och fina lövträd och inne i den dungen var en grotta som var inväxt med slingerväxter och skuggig och sval. Han gick in och satte sig och då fick han se att väggar och bänkar voro klädda med fin grön mossa och golvet var bestrött med vit sand, fin som mjöl. Sedan han vilat en stund, fortsatte han mot / Liljeblad Bergatroll 6. Bergsjö och fiskade och en ovanlig tur hade han den dagen. Han hade mycket fisk att bära, så när han kom till Gyltas broar, såg han sig om efter sitt fina rast- ställe men kunde inte finna det. Han gick den vägen många gånger sedan men han kunde aldrig återfinna den fina grottan.
Utan titel
I äldre tider var Sollebrunn, vid Västergötlands jernväg huvudorten för befolkningen på flera mils omkrets. Först och främst var der Gästgivaregård och postkontor som icke fanns närmre än Vänersborg och Alingsås. Nämligen postkontor. Sedan Landthandel fick bedrivas, är det klart att den första blev förlagd till Sollebrunn i den orten. På Solebrunns mark hade ett zigenare band slagit sig ned i början av förlidet århund. ell. kanske i slutet av 1700 talet. Några zigenare stog inne på Gästis bland dessa en ung vacker flicka som hette Klara, och hennes mormor. Modern var död. Klara var dotter till bandets hövding. Mormodern likna en en hexa och kunde trolla. Samtidigt logera det en godsegare från Vesterg. och dennes son på Gästis. Sonen var en ung vacker yngling på c:a 20 år: Godsägare sonen fick syn på Klara och blev genast frapperad av hennes skönhet. Godsägaren som hette F. hade ett ärende till kansliet i Vänersb. Men kom att stanna några dagar i S. Zigenarflickan tog icke illa upp att unge F. tilltala henne. Flickan hade icke ett sådant der rafinerat sätt som den sortens folk brukar ha. Hon såg ut blygsam och sorgsen . Mormodern som skulle bevaka flickan varna unge F. att han icke skulle tilltala flickan, då kan det gå honom illa, sa´ den gamla. Hon, flickan, har valt sin man i vår stam. och vårt folk. Men denne ville flickan icke ha till man, derför hennes sorgsna sinnelag. Av flickan fick F. veta inan att bandet skulle fara söder om Hunneberg och tälta å Fristorps mark vid Hunneberg. Der det denna tid fanns en stor ekeskog. Der fanns även en gammal from Gumma kallad Gertrud vid vägen på Fristorps ägor. Här hos denna gumma, kommo de unga tu överens att mötas. Det var sommar och båda ungdomarna möttes här flera gånger samtidigt de gjorde promenader i ekeskogen. Men de fick noga akta sig, att ej bli sedda av någon manlig zigenare då hade F.s liv icke varit många skatter värt. Så en dag F. kom till Gärtrud var Klara ovanligt sorgsen. Hon tala om att i natt skall här bli en stor fäst och far skalt gifta bort mig till en som kallas Bertram R. Då beslöt F. att övernatta i Fristorp. Han valde ett lövrigt träd, der han hade god utkik över hela fästplanen. En stor eld var tänd. Troligtvis hade flickan talat om att F. var i närheten, för mormodern viste detta – som skall visas här nedan. Men mormodern ville icke röja den nye fästmannen för flickans skull, som var hennes skötebarn. Klara satt sorgsen och nedslagen avsides hos den gamla. De övriga av bandet dansa och sjöng zigenarsånger. Männen börja bli bra drukna av allt bränvin di förtärt. Till sist höll hövdingen ett tal. Talande om fästens betydelse. Kom fram Bertram och kom fram Klara och drick med oss och kyss din fästman, denna fäst är för dig. Då svara mormodren. Du pratar, Flickan har en annan fästman.! icke långt härifrån. Vem är den förmätne? Vad heter han? Döden! svartes det med stentorsstämma, i skogen, samtidigt hördes ett väldigt brak som av en jordbävning. Stenar lossna ur berget, Elden släcktes och nattfåglarna foro flaxande i träden. Om gumman var buktalare förmäler icke historien. Det övriga var trolleri av mormodren. Då hon såg att bandets män drog sina dolkar för att upptaga och döda den nye fästmannen . Mormodren gjorde detta för sin dotterdotters skull. Som alla vilda ell. halvvilda folk äro mycket vidskepliga, var förhållandet lika-dant här. Zigenarne sprungo som vilda får åt var sitt håll. Under denna villervalla smet F. Det blev inget gifte av, den gången. Nästa gång han F. kom till Gertruds stuga låg Klara der till sängs. Hon var sjuk. Zignenare hade dragit dädan, och hade lemnat flickan hos Gertrud tills hon blev bättre. F. och Klara träffades där många gånger under sommarens lopp. Men någon bättring tycktes icke vara att vänta. På sensommaren afled hon. Jag nämde att Gertrud var en gammal from gumma. Hon läste i Bibel dagligen för Klara var en god kristen innan hon dog. Hon hade drömt att F. snart skulle komma äfter hänne. Detta slog dock ej in. F. blev tvärt om bra gammal. Men han levde ogift hela sitt liv. Hans gods som låg c:a 4 mil frånV. T. Der hade någon Tunhemsbo träffat en av hans underlydande sedan han var död. Denne hade sagt: Han var som en far för sitt folk. Han var vår läkare, vår lärare, vår präst, vår jurist. Hans make kommer knappast alldrig hit mera. I mitten av förra århundradet gick Bengt i Grankärr jemte några andra, en söndagsmorgon och såg på de små låga kors av sten som då fanns på Tunhems kyrkogård, men togs bort i kyrkoh. C:J: Ljungströms tid. Vid ett av dessa stenkors, sade Bengt, Här vilar zigenar flickan!
Julseder i V Tunhem i förra århundradet
Lusse (Lucia). Då skulle man i tidig otta upp att äta och dricka. Icke som nu med kaffe och kattor, utan det skulle stekas fläsk och korv. Den nyslaktade grisen skulle avsmakas även snappsen skulle vara till. Men i Vänersborg hörde jag de som gick lucia då som nu. Tre dagar före jul fick ingen spinnrock ell. väfstol vara i verksamhet – om det var ordning i huset – alla grövre arbeten såsom tröse och d.l. skulle vara slutförda till denna tid. Julveden skulle vara torr och av prima slag och vara huggen i sådan myckenhet att den räkte över julhelgen till ”knutedan” Julafton före dager skulle julneken (julkärven uppsättas. Hafren i denna skulle vara prima! På en del trakter uppsättes kärven på middagen samma dag. Om månen ej var synlig juldagsmorgon skulle julblosset och göras i ordning julafton för julotte besök. Julafton kom soldaten på roten och hämta sin julkost, bestående av såvel merendels en fårabog och några brödkakor m.m. Han blev även rikligt unfägnad med mat och dryckjum. De snappsar han ej rådde med att förtära slog han ibland i en medhavd lomflaska. Julaftons förmiddag blev julbordet dukat med Ost, smör och flera sorters bröd om det ej var nödår – Svinhuvud ell. skinka, korv, svensköl (ell. dricka) samt bränvin allt egen tillverkning. Julbordet skulle stå hela julen över. Ingen som kom på besök skulle bära ut jul, alla skulle smaka på välfägnaden. Även julhalmen skulle bäras in och läggas på golvet julafton. Julhalm har nog ej användts på de 70 åren i T. Julgran var ej synlig i T. enligt de gamles sägen innan 1834: Det var det stora koleraåret. Vänersborg brann ned detta år utom 14 mindre hus. Då fick Vänersborgsborna flytta ut till socknarna omkring staden. En familj av dessa fick bo på st. Harfheden. Då talte Vänersborgsfrun om julgran som börjat användas om julen i Vänersborg. Vi hämta en liten gran från skogen sade gamle Sven på Harfheden och satte den i en butelj utan ljus och prydnader som nu sade den gamle. Detta var vår första julgran sade S. På julaftonskväll satte sig alla husets folk till bords. Dessförinnan skulle alla hava grundligt tvättat sig och badat i basstun. Ett ell. flera handstöpta grenljus tändes på bordet. Då alla satt sig till bords läste far i huset ett kapillet ur bibel de övriga hörde med andakt på. Man lade sig tidigt julafton för att kunna stå tidigt upp till ottan. Fastän husbehofsbränningen florera berusade sig ingen som ville hava något anseende de första juldagarna. Religionen skulle hållas i helgd! I kyrkan släcktes ljusen så snart litet dager inbröt. Ottensången börja klockan 7 fm förut ännu tidigare. Då kyrkoherde C.J. Ljungström 1872 första gång hölt predikan julottan i T. och den sedvanliga ljussläckningen begynte avbröt han predikan med orden ”Låt ljusen brinna”! Sedan dess har ljusen fått brinna hela Ottensången i T. Organisten skulle hava de ljus som blev över ell. ej brann ned det ingick i hans natura förmåner. Högmässan börja cirka 15 min. efter ottesången, varför de flesta stanna över båda mässorna. När man sedan gick eller åkte från kyrkan kappas man om vem som skulle komma först hem. Den som kom först hem då, blev först i alla sina sysslor det följande året. Vid hemkomsten skulle den hemmavarande bjuda på en ”kyrksnaps”. Kaffe fanns icke något vidare efter vad gamle Sven berätta. Det smaka vi första gången 1834: den omskrivna Vänersborgsfrun hade sådant med sig. Om man låt ett ljus bränna julnatten så slockna det och tände sig sjelv kl. 12 midnatt även hände att ljuset dansa. I den stora spisen der stockvedsbrasan var nedbrunnen kunde man få se spår i askan juldagsmorgonen det betydde att någon skulle dö i det huset. det följande året. Man fick vara mycket försiktig julnatten med tal och åthävor för troll och osynliga anda hade stor makt den natten. Att utsätta gröt till husets tomte hörde vist till det förgångna här på orten. För det talades sällan om. Julottan och annandag jul skulle alla husets folk undfägnas med ost, brö och bränvin. Derom sjungdes i folkvisorna. bland annat man inte fick göra julnatten var att ej se se ut genom fönstret. Om det var någon som trottsat detta förbud, den blev tokig. Annandag jul skulle staffans riddara ut i tidig otta. ”Staffanske” kallades detta på orten. Då sjöngs den välkända staffans visan. Staffan var en stallare (stalledräng) dess tackom vi så gerna han vattnar sina fålar fem allt vid den klara stjerna etc. Man sjöng även nidvisor. t.ex jag ser på eder skorsten gul, att eder dotter den är ful o.s.v. Visorna blev efter som välfägnaden vankades på ställena. Detta bruk var mest i utdöende i midio av förra seklet. Riddarna blevo ofta drukna och föll av hästarna varför det ej sällan hände att de blevo hemförslade halfdöda. Man skulle även göra rent i grannens ladugård annandag-jul varäfter välfägnad bjöds. Hade man en oven så kastades gödslen in i ladugården i stället. Detta hände åtminstone i V. Åsaka och andra plattser. Emellan helgdagarna till 20 dag Knut gick julkalasen av stapel. I Gönslanda Särestads socken Skaraborgs län gjorde de flästa julkalasen av stapel om kyndelsmässe. varför kyndelsmässe än i dag av en del folk kallas Gönslandajulen.
Naturväsen (sägner)
Det var förr de låg i Lidköping och köpte spann- mål. Det var en, som låg där med en skärgårds- jakt och hade full last. Då de skulle kasta loss, kom det en fin fru och frågade, om hon fick köpa lasten. De kom överens, och hon följde med på jakten. Då de kom till Lurö Bratt, sa hon: ”Nu ska ni inte bli rädda, det är inte farligt.” Så hoppade hon i sjön. Rätt som det var kom det upp stora lårar till spannmålslasten, och så kom hon upp själv med en duk med en knut i var snibb. ”När ni lossar den första knuten, får ni en liten vind,” sa hon, ”när ni lossar den andra, får ni en bättre, och vid den tredje får ni så mycket vind ni behöver. Men den fjärde knuten får ni inte lossa.” De lossa- de de tre knutarne och fick tillräcklig vind. / Men de lossade den fjärde också. Då for de upp i luften, och man såg aldrig till dem mer. Sen hittade de många år efter, när de grävde i en mosse uppe i Värmland, en precis lika- dan båt. Det är mycket de kan hitta i så’na där mossar. Det finns två sjöfruar i Vänern, den ena bor vid Lurö Bratt, den andra i Knipebergen. En som hette Pär i Holmsundet satt och me- tade. Då fick han en barnunge på kroken. Han tog av sig halsduken och band om den och kastade ut barnet igen. Då kom Sjöfrun upp. ”Tack skall du ha Pär, du skall aldrig vara utan fisk, du,” sa hon. Sen fick han alltid fisk, om han också satt ända invid stranden och metade. ”Fick du nå’n fisk?” brukade de fråga honom. ”Jag tog så mycket jag behövde, sedan for jag i land,” sa han. En gång när han var ute på sjön hörde han en röst ropa: / ”Det susar i tall och brusar på Rödhall, frua väntar främmat, far i land, Pär!” Då for han i land, och snart blev det en för- skräcklig storm ute på sjön. Det var en annan de kallade Sjött i Lapperud (### # ######). Han fick också ett barn på kroken. Men han kastade ifrån sig alltihop och for i land. Sen metade han aldrig mer. Han blev liksom litet konstig. Om honom sjöng de en visa förr: ”### # ###### ### #### ###### ### #### # ###### #### ## ## ### ### ### ##### # ####: '### ### #######, ## ### ## ## ##### ##### ##'.” Det var en de kallade fiskarn i Berget. Han var sams med både Sjöfrun och Skogsfrun. Alltid, / när han skulle på sjön eller i skogen, hade han dem med sig. De skulle ha kalas på Fågelö. De hade bett honom skaffa en tjäder. Han låg sjuk men lovade, att han i alla fall skulle komma med en tjäder. En dag kom tösen inspringande och ropade: ”Far, det sitter en stor fågel uppe i trädet!” ”Sitter han i vägen, annars låt den sitta, du!” sa fis- karn i Berget. Så laddade han sin bössa, stack pipan genom farstu dörren och sköt fågeln. Det var en tjäder. Han lät sin hustru gå upp till herrgården med den. Det var ett troll, som bodde i ett berg. En, som hette Jakob, letade efter kreaturen. ”Jakob,” ropade det, ”kom in och ät söta sopper med mej!” ”Har du mer än du behöver, så göra till i morgon,” sa han. ”Tack du, för den lärdomen,” sa det, ”hade jag vetat det förr, så hade jag sluppit försprängt både mej och mina barn! Nu skall jag lära dig något i stället: / ”### ## ### # ### ## ## # ## ###### ##### ## ### ### ## # ###### # ######!” (Holka ur trä och bind på fä och gör däruti kläppar, låt dem sen gå i skogen och skräppa). Det var en krypskytt, som hade gått ut till en mosse. Han hade tänt en eld och lagt sig. Då kom det en hel hop skogsrån. Ett stannade kvar och frågade vad han hette. Han sa han hette Själv. Så tog han en eldbrand och kasta- de på rået. ”Själv brände mej, Själv brände mej!” ropade det. ”Har du själv bränt dej, så får du själv ha’t!” ropade de andra tillbaka. Det var en, som högg i Nordskogen. Rätt som det var kom han in i en trädgård. ”Om de rör något, får de gå där, tills de bli alldeles uthung- rade! Det är Skogsfrun verk. Det är något, som finns på sjöbottnen, och som håller emot när de fiskar. De kallar det / Koffa. Det var en, som aldrig fick meta i fred för Koffa. ”Nästa natt skall jag visa hur Koffa ser ut,” sa han. Han band en silverknapp på kroken, och så snart han började meta, drog Koffa i och följde med. ”Nu kan I komma å se på Koffa,” sa han. Det var ”som en gammal koarump med laka huven runt om”. Men han satt blind och fick aldrig se hurudan Koffa var. Han kunde aldrig se mer. Det var något rackartyg i Kalvö mosse. De ”stödde” – då har de ett brandjärn med töre på; av det ljuset ser de efter fisk; så’nt ”ellfiske” är förbjudet nu. Han såg något i vattnet. Han högg men fick inget. Det blev så jäkligt, så han måste fara i land, men det var efter honom. Det var nog sjörå eller så’nt, trodde folk. Det fanns jättar som byggde kyrkor förr. Det var en präst, som fick lova sitt ena öga som betalning, när kyrkan blev färdig, om han inte innan dess tagit reda, på vad jätten hette. De / byggde fort. Han kunde inte förstå hur han skulle få reda på hans namn. En kväll gick han vid berget, där jätten bodde. Då hörde han hur jättehustrun sjöng en vaggvisa därinne: ”Tyst, tyst vännen min i morgon kommer Väder och vind, fader din med båda prästens ögon.” Då blev prästen glad och gick bort till jätten, där han höll på med sitt bygge. ”Hör du, Väder och vind, spiran står snett,” sa han. ”Ja, inte är hon rätt och inte blir hon rätt,” sa jätten. Han slängde släggan, så att den for ned genom tornet och genom golvet. Och hålet kunde de aldrig laga. Jättar var rädda för klockor. Det var för kyrkklockornas skull de flydde till bergen. ”Stunden är kommen, men mannen är inte kommen!” ropar det från sjön. Sen drunknar någon.
Sägner om berg och källor
Vid vägen mellan Seglered och Gäddered (gammal klövjeväg) finns en källa som kallas "Lögatröget" Om uppkomsten av denna källa berättas följande En man med sin hustru voro på väg till kyrkan varvid de blevo överraskade av ett häftigt åskväder Åskan slog ner i en stor sten och klöv denna mitt itu. Mannen kom under den ena halvan av stenen och blev dödad. Hustrun, som var havande framfödde i förskräckelsen ett barn på en bergkulle strax intill. På samm gång som barnet föddes sprang det fram en källa i berget för att modern skulle få vatten att tvätta barnet i (löga = tvätta). Vattnet i källan torkar aldrig ut huru torra somrarna än äro. Jättestenen vid Lundsberg. En jätte som var arg på klockklangen från Seglora kyrka stod en gång på / Liagärds berg och kastade en stor sten mot kyr- kan. Stenen gick ej fram till målet utan föll ned en bit från kyrkan. I stenen synas spår efter jättens händer och fingrar. Trollsmen i Smedjeberg. Vid Stora Holsjöns södra strand ligger ett berg som kallas Smedjeberg. Berget har fått sitt namn därav att där fordom bodde en trollsmed, som smidde åt befolkning en runt omkring. Smeden visade sig aldrig för någon människa. Den som ville hava något arbete ut- rättat fick lägga en järnbit samt några mynt utan- för grottan. Dagen efter fanns den beställda saken färdig att avhämta på samma ställe. Hade den, som skulle ha arbetet gjort lagt för lite mynt utanför grottan hade sme'n ej rört dem, men om det blivit ditlagt för många mynt så hade han bara tagit vad han skulle ha, resten låg kvar. Var det en lie eller en skära som blivit gjord var den så vass att den aldrig blev / slö även om man högg i sten med den. Men ett fick man akta sig mycke noga för näm- ligen att se i eggen på föremålet. Ty gjorde man detta blev det genast förvandlat till ett revben el- ler en trädrot. Långt inne i grottan skall finnas stora skatter förvarade i en tunna, på vilken sitter en höna och vakar över skatten. Grottan är så lång att en hund som blivit instängd i grottans ingång kom ut på andra sidan berget en halv mil därifrån. Valhallsberget ligger strax intill Smedje- berg. Enligt en annan sägen skall smen' hava bott i Valhall och haft smedjan i Smedjeberg. På andra sidan om sjön ligger Liagärds- berg. På ett visst ställe ute i sjön mitt för berget virvlar vattnet runt samt har sugning nedåt Härifrån går en underjordisk ström, som mynnar ut i närheten av Göteborg, i en källa, som kallas Kallebäcks öga. / Siresa på Lundsbergs gärde. Än hör nattvandraren siresans klagande läte då han går på landsvä- gen över Lundsbergs gärde. Ingen vet vad det är för nå- got, det sissande ljudet hörs både sommar och vinter de finnas som ha hört siresa i 20 graders frost. Enligt sägen är siresa en kvinna. Kvinnan var otrogen sin ungdomskärlek och till straff för detta blev hon nedsatt i en myrstack vid Lundsbergs kvarn. Hon blev dömd att stanna där alltid men hon fick ett visst områ- de att röra sig på. Detta område sträcker sig från kvarnen och västerut till klämme- liera vid Flata, omkring en kilometer och längre kan hon ej komma. Nu är det denna kvinnas ande som klagar sin nöd för dem som äro ute efter mörkrets inbrott. Siresa följer med antingen den gående går fort eller sakta, ibland är hon före, ibland efter, men hon går aldrig över de bestämda gränserna / utan när den gående är kommen dit så är siresa borta. Strax intill landsvägen mellan Seglora och Lundsberg ligger en liten sjö, som kallas Osjö Det saes i mina barnaår att det är fördört vatten i den sjön. Det finns ingen botten i sjön. Det va en gubbe som skulle mäta djupet en gång, men då ropa det från bergen, som ligger runt omkring: "Um du mäter mina väggar, så ska ja mäta dina läggar." Djäknaskȣreliera. På vägen mellan Seglora skola och Hestarås finns branta lier. En dag gingo två djäknar vägen fram och som de gingo kommo de ihop och trätte om en sak. Den ene skar ihjäl den andre i en av de brantaste liera, därav namnet Djäknaskȣreliera. Sjöråa i Pjätareds nolsjö. För en 50 år sen gick en gubbe te Pjätare nolsjö för å meta. På / åvägen gick han förbi Hessereds sjö och där fick han se en faselier storer orm, ögena va stora som trätallrikar. Kommen fram te Pjätare sjö försökte gubben få fisk men det ville inte lyckas. Rätt som han satt där fick han se sjöråa komma och gå på vattnet. Framifrån var hon vacker men baktill var hon ihålig. Gubben fick gå hem utan fisk den gången. Det var en gammal man som gömde sina pengar under logen, men drängen stod på avstånd och såg på. Mannen satte vård över skatten och sa: "Detta kan ingen ta innan här blir slaktat två tvillingstutar." När mannen var död skaffa drängen sig ett par tvilling stutar som han slaktade och kom på så sätt åt skatten. I Stora Holsjön ska finnas en gädda som är stor som en timmerstock. Gäddan har / man på huvudet som en häst. Då hon rör sig i vattnet blir det upprört i en stor omkrets. Sjötjuren i Tomta. En gång hade det kommit en så väldigt vacker tjur in bland kreatu- ren när de var ute på bete Folket försökte mota in tjuren i ladugården men det gick inte utan rätt som det var så för- svann tjuren rakt ut i sjön. En ko hade blivit betäckt av tjuren så att det blev en kalv och från denna kalv härstammar de broketa korna som vi nu ha. Draken i Liagärds berg. I Liagärds berg som ligger vid Stora Holsjön har förr i tiden bott en drake. För en hundra år sen var där en skytt som försökte skjuta draken, men för varje skott han sköt kom det fram ett nytt huvud. Huvudena blev större och större. Till slut blev skytten rädd och gick därifrån. / Bröllopsföljet från Lundsbergs berg. En gumma som va på väg till stan tidigt en morgon kom i sällskap med troll, som varit i Lundsbergs berg på bröllop men nu voro på väg hem till Skrapareds berg i närheten av Viskafors. Trollen hade den finaste musik som kan tänkas och hästarna riktigt dansa fram på vägen. Gasten. Det va inte roligt att råka ut för gasten för han bräkte, skratta och gav örfilar. Det var farligt att härma efter gasten, gjorde man det, fick man stryk. Gasten kunde ej gå över vatten. I mitten på 1800 talet gick en man fram utmed Stora Holsjöns norra strand. Rätt som han gick fick han höra gasten på den andra sidan om sjön Mannen började härma gasten under det han sprang västerut genom Eskilsered mot Liagärde. Gasten kom ej över vattnet utan måste springa runt sjön och detta gjorde att mannen fick bra / försprång. Men gasten kom närmare och närma re och snart var han strax efter mannen, som sprang för livet. När mannen kom fram till Liagärde var gasten ända inpå honom men han kom ändå innanför dörren innan gas- ten hann upp honom. Så fort som mannen stängt igen dörren efter sig smällde gasten till i väggen så att bräderna flög sönder.
Läkekonst
Mataledsna - då ville barnen inte äta. Det sa den mora, som hade Bertil åt mej, vad hon gjorde för det. Hon skulle ta en sockerbit avigt genom ett dasshål och ge honom. Men det minns jag inte, antingen det gjorde nån nytta eller ej. Engelska sjukan - skulle barnen få av dåligt folk. Då fila de handtagen på dörrar och skrapa av trösklarna efter dem och gav barnen in det. Bertil var så väldigt bra när han var riktigt liten, tills han var ett par år. Jag arbeta ju på fabriken så jag hade honom hos en gammal gumma. En gång jag kom dit, sa hon till mej, - jag tyckte också pojken såg inte så bra ut som han hade gjort förut. " Tycker inte I att pojken är annervisare nu än förr?" sa hon. "Jo det tycker jag väl," sa jag, men jag har inte velagt sagt nånting till er. "Jag skulle inte vilja säja nånting, för att hon inte skulle tro, att jag mena hon inte skötte´n riktigt." "Pojken har skivera, det är säkert". sa gumman. Han blev bara sämre. Då skicka jag bud till Pärlebo uppe i Kinnarumma, där var en gammal gubbe som gav barn för skivert. Han fick ett pulver som han skulle ta in, men han skulle ha vart enda gryn av det inget fick spillas bort. Jag tog det i mjölk och gav honom. Sen blev han bättre och börja gå igen. Det var då av en människa han fick det, jag vet tydligt vem det var, det var då ett troll. Det var när Dr Andén hade gjort sej med Wingqvistens tös, då skulle alla arbetarna dit fram på kalas. Då kom en människa in till mej, som skulle ha följe med mej, när vi skulle gå dit. När pojken fick se henne tog han till att skrika så, och sen var han aldrig riktig innan han fick det där pulvret. En del tog väl traser av den barnet hade fått skriket av med och gav dem. Det var en här uppe som tog av en rockärm efter en karl. Där var några karlar hemma hos dem en kväll och supit. Hennes pojk tog till att skrika så alldeles och fick så ont i magen. Då laga hon, att hon fick en till att klippa lite av ärmen på den karlen hon misstänkte. Hon gav pojken in det där, hon klippte det riktigt fint och gav honom det. Se, visste man bara när det hade hänt riktigt och så fick tag i av den personen, så var det inte farligt att få bort det. Här är 9 sorters skiver säjer de. Men det var väl bara sådana som bota det, som hade reda på namnen på dem. Om man bara blir rädd för nånting, får barnen epileptiska anfall. Det har jag haft två pojkar som har haft. Den fjärde pojken i ordningen hade det två gånger. Andra gången förstod jag riktigt vad det var. Jag visste visst väl vad jag skulle göra för det, men jag gick och sytte och sytte för det, Jag skulle ha blod av mej själv och ge honom så att han inte viste om det. Men så en gång var jag ute och hade den minste i fånget och han hade en liten kniv i handen. Så högg han till mig här i fingret. Jag slängde ner pojken och krama och krama, så jag fick ut en droppe blod. Det blanda jag i kaffe och gav honom. Han var 17 år då, och han levde tills han var 39 och han hade aldrig ont av det mer. - Jag visste gott vad han hade fått det av med, jag blev rädd en gång, när jag var med honom. Det var en natt, far var inte hemma utan jag var ensam. Det var när vi bodde nere vid fabriken. Där gick en fyllehund utanför och gapa och han slog in fönstret hos oss. Jag blev så rädd och sprang och kallte på dem som bodde intill, vägg om vägg med oss. Det tänkte jag innan den pojken föddes, att får inte han nånting så får då ingen nånting. Och han fick ju fallandesjukan. Jag satt hos homeopaten i Borås och såg på en som fick ett epileptiskt anfall. Där kom två karlar in, en stor och lång, som såg så redig ut. Så fråga den andre, som var med honom, om han inte kunde få gå in först, "för den här har fallandesjuka", sa han. Nej, det skulle han inte kunna få. Och rätt som det var fick han ett anfall. Han sträckte ut och sprattla med både armar och ben - riktigt som när man slaktar en gris. Så sa jag till den mora som satt bredvid mej i väntrummet, " Den mora har sett en gris slaktas". Han drunkna sen, den karlen, ute i Öresjön. De fick aldrig komma i vatten och aldrig röra eld, de som hade fallandesjuka, för då kom det på dem igen. Då mara satt på nån grav, kunde barnen få blåser i ändan. Då skulle de ta gräs på graven och koka och tvätta dem med, och det var då riktigt. Om de hade suttit på en stubbåker blev det likadant. Då skulle de ta av stubben och koka och tvätta på. - Min första tös fick också sådana där blåsor i ändan. Det kom då att jag hade suttit där en varm kaka hade stått. Min gamla mor levde då, hon tog tag och gjorde ihop en deg och baka en kaka på glöa i spisen. Sen satte hon den och lät den stå, så där blev immigt under den. Så tog hon av den imman och strök i ändan på tösen, och så satte hon tösen där kakan hade stått, så att hon fick allt det fuktiga på sej. Och det hjälpte då. Trollakramata hade de för sej de blev ibland. Det hade vi en gammal barnpiga, när hon kom i om kvällarna tog hon alltid en tändsticksask och tände tre stickor och vira dem tre gånger kring huvet och spotta. Hon kallte alltid det för något mot. En del hade för sej de skulle sätta bort piggar bort i träd. Min bror högg sönder en björk en gång som var insatt en massa skräp i, varpåser och sånt. Och han fick värk så han fick gå med kryckor en hel sommar. Då var det en gammal - det var visst en finska - som sa, att han skulle ta av det varet på en brödbit och ge en hund det. "Då får la hunden värkar" sa vi. "Nej, då, han får inte ont av det" sa den finske. Men min bror blev då av med värken. För hundbett tog de ull av hunden och röka med. Min syster blev hundbiten en gång, och det var en gammal fru som tog ull av hunden och röka hennes knä med, det var i knäet hon hade blivit biten. Det blev då bra. Onda bett kan man få i vatten, det kan bli i brunnar. Det är som en liten vit tråd, som är i vattnet. Kommer den i närheten av en finger, så får man värk i fingern. Då skall de ta hål på ett ägg och köra fingern igenom det och ha det i 3 dar. Josefa-mora borta ifrån Öxabäck kan bota det så. Men det ska värka nåt så oanskrämligt. Stolsteg i ögonen kunde man få ibland. Då skulle man sätta stolsteget framför ögat och vrida stolen runt avigt 3 gånger, så skulle det gå bort. Älmbläster - det vet jag inte vad det var - men de skulle ta älvanärv utav almar och röka det med det. Det blir stora vita blåsor, men vad det kom av vet jag inte alls. Nio slags skiver skall det finnas. En sort var stjärnskiver -om mora som var med barn gick ut, och där var en stjärna som trilla ner, föll den över henne, så blev det stjärnskivert. Det skulle vara det värsta slaget. - Om ett barn låg i vaggan och där kom en främmater in, och barnet tog till att skrika, trodde de, det kunde få skiver också. Trôt - då skulle man gå och lyfta i ett hus som är flyttat, och så skall man säja. "Du som är flött, hjälp mej som är trött". Far här hade fått trôtet en gång - de fick det om de förflyfte sej. Han gick och lyfte i den gamla mjölarbyggningen. Det skall de lyfta 3 gånger så hårt de orka. Vätta - det var en gammal käring borta i Bläshult som bota för det. De sa hon tog jord och höll över huvet på dem, och så rabbla hon upp nånting. Men det var då ingen som visste vad det var för nånting. - De skulle värka så hemskt i sömnen, då förstod de att det var vätta de hade fått. De blev riktigt krassliga till sätt och sinne. De kunde få det i vatten. Det finns nån slags fyrfotadjur i vatten , de kall vätta. Det påstår de, att om de blir skrämda skall man få den där sjukdomen.
Hallesnipans folk
Det var i Karl XII sista regerings år. Landets söner var antingen skjutna ell. och i fångenskap i Ryssland. Men ännu gjorde Svenska kronan uppbåd, nytt krigsfolk skulle stampas fram. Detta hade sig icke lätt då det endast fanns invalider och gamla gubbar kvar i landet. Budkavlen kom även till Tunhem. Länsmannen stog sträng och allvarlig på kyrkovallen i T. läsande den kungliga kungörelsen och den som drager sig undan krigstjensten har ett strängt straff att vänta m.m. sade han. Trotts detta var det en dräng från Malöga by. som trottsa den stränga ordern, han gömde sig på Hallebergs nordöstra sida, en platts som kallas Snipen ell. Snipan. Han trottsa även trollen och vargarna som då hade sitt eldorado på Halle Hunneberg. Någon kronojägare ell. som de då kallades kronskjytt behövde rymligen knappast frukta för då, de som möjligtvis funnits; hade reduserats ell. kommit bort under de långa krigen. Här på Snipan gjorde drängen sig en koja av sten och granris. Han livnärde sig med tjuvskytte och fiske. Hallsjön och Vänern låg ej långt från hanses bostad. Men mannen trives ej längen aléna. Drängen hade en fästmö som tjäna på Forstena, denna flicka hade svurit drängen trohet då båda tjäna på tunhemsslätten; Detta gjorde att även flickan rymmer till Halleberg en vacker dag. Nu blev det mera liv på Snipan. Sten och stubbar brötos upp runt stugan. Havre och korn såddes och till sist kom ett barn till verlden, -- en gosse. Men drängen kände sig icke säker, en viss ånger kom över honom. Så en dag går han till prästen i Vänersnäs och talar om för honom sitt leverne och att han var en rymling. Han var fågelfri! Prästen hörde på drängens bigt helt allvarsamt. Detta kan gälla ditt liv, blott Gud kan sona din förseelse sade prästen. Han blev likväl rörd av drängens -- som hette Anders – ynkliga uppsyn. Gå till kung Fredrik, han jagar på Hunneberg i dagarna. Anders går till Floboklev Hunneberg. Genom en av konungens jaktsällskap träffas kungen. Anders berätta sin livshistoria för konungen. Som vi veta var Fredrik I ingen tyrann. Krig låg icke för honom, jakt var hanses största nöje. – När Anders slutas sin jeremiad, sade kungen: Du har brutit mot kung och fosterland och straffet för detta vet du nog, men kan du skjuta? sa kungen. Ja kan la nôket (något) sa Anders: Ditt mästerskott, om detta lyckas skall befria dig från straff. Konungen skjöt högt upp på stammen i en hög vacker ”fura” ell. fur. Sedan bad han Anders skjuta på samma fläck. Anders var blek som döden, men som van skytt darra han icke på manschetten. Skottet gick utav och kulan råka precis der kungens kula satt. Gut, Gut, sade konungen, du skall bli kronskytt på Halleberg, vi kanske träffas der ibland. Nu gick Anders hem med nytt mod, Och omtala för sin hustru huru allt avlupet. Hustrun hade drömt om hallsjern och rosenkammaren – ett straffängelse i Stockh, för svåra förbrytare i äldre tid. Du ser att jag lever, sa´ Anders. Jag skall bli kronskytt (kronjägare) på Halleberg. Sonen till de båda makarna hette Per. Han följde sin far i skogen, genast som han kunde hantera ett gevär, på både jakt och fiske. Så bröt kriget ut mot ryssen. Och för att sona det Anders brutit, kom de båda gamla överens om att Per skulle bli soldat. Färden för Per ställdes till Finland och Villmanstrand. Per kämpa tappert sades det: men till slut blev han skjuten. Det sista han sade, var Hälsa till mor och far! Detta blev en stor sorg för de båda gamla. Per var enda barnet. Men de gladdes likväl åt att de gjort ett offer för fosterlandet. Om någon bott på Snipan sedan känner icke uppt. men troligt är, att så har gjort. ännu kan man se märken äfter stenfot, spis och åkerlappar der. För att de icke skall komma till glömska de boplatser som de gamle nämde i min barndom på Halleb. och som nu skogen övervext till en del, vill jag här nämna dessa. Kasen, var två boplatser. Här finns ännu några applar och krusbersbuskar kvar. Här bruka konung Oscar II intaga sin måltid vid Älgjakterna Halleberg. Korphult, ligger öster härifrån c:a 1 Km. Dessa 3 ställen ligger vid Hallsjöns norra sida. Sedan har vi Näsbotorpet (Näsbo) och Klinten, Klinten ligger vid klintebäcken. den bäck som kommer från Hallsjön och utfaller i Nordkroken. Hallebergs ”flög” ungefär mitt för Lindås. Jag har sett Näsbos för längesedan men om stället ligger 1 ell. 2 km från Klinten kan uppt. nu ej exakt säga. Uggledalen ligger vid ”Skussas” dal. En bäck som rinner från storemossen. Här bor ännu en kronjägare. Uggledalen ligger c:a 2 km söder om det förut nämda boplattserna. Så har vi Ekebacken f.d. kronj. boställe Här bor ännu folk. Ligger någon ell. några km från skytteklev. Så har vi Draget som ligger på sydsidan av Halleb. mellan Häklan o Halleb. Här var ett vackert nästan stenfritt litet hemmand. Två kor kunde födas. Vatten tröt alldrig. Nära till folk, genom Storegårds o Harfhedens klevar. Men så föll det en nitisk jägm. in, att plantera skog på Draget, 1870 talet ell. börj. 1880 tal. Ett hus som stog i vestra änden på Draget fick stå av nåd gen. en tidn. art. Detta var innan staten börja lemna lån till egna hem. Anledningen till denna nit, var, att alla hus som var i enskild ego skulle bort. Det hjälpte ej om deras förfäder hade brutit mark der. Att det funnits björnar på Halle Hunneberg så vittnar en krönikör så sent som på 17hundra talet. Derom vittnar en klev vid Lilleskog Halleberg som kallas Bbörndalskleven. Den sista vargen blev skjuten på dessa bergen 1860 – 61. Det sista lodjuret blev skjutet av frih. Fleetwood Lilleskog 1872. Uppt. såg då två man kom bärande med det döda djuret på en stång. Att vargarna var en landsplåga för ortens bönder kan man gott förstå. Berättaren hade sett 20 stycken vargar på en gång. I kalla vinternätter kunde de stå på Hallebergs brant tjutande och vädrande rov i bondens ladugård. Ibland kunde de göra en lov kring ladugården, var då inte dörrarna väl stängda så knep di ett kreatur. Berättaren hade gått valle med sina föräldrars kreatur på Halleberg då han endast var 10 år gammal. Blev gråben (vargen) för närgången så var det att blåsa i näverluren, då vargen genast drog sig tillbaka. En gång rev de en kviga i juvret. En annan gång kom det 3 a 4 stycken i närheten av Hallsjön. Då blåste jag i luren och körde korna åt hemmet för dä var i kvällningen, sade berätt. Jag trodde jag var kvitt dem men när jag kom på liljevägen – en gammal skogsstig – i närheten av Härvens kleven observera jag att varga följt kreaturen på behörigt avstånd hela tiden. De trodde väl att någon av korna skulle bli en bit äfter. För övrikt hördes sällan äller alldrig att de anföll folk, fastän de voro tyknare i stränga vintrar. Det sades att de anfallit en kvinna som gick på Vänerns is icke så långt från Nordkroken. Hon hade ett barn i famnen, detta kasta hon till vargen, och blev på så vis bärgad sjelv från en sker död. Vargen skulle sedan blivit skjuten, då de sedan undersökte hanses mage fanns der endast bitar av ett svinhårsrep innan han fick tag i barnet. De hade respekt för menniskan endast hungern driver dem till anfall mot henne. Varga ville inte gerna använda de klevar och vägar som folk gick. I närheten av Harfheden finns en brant lid till Häklan den användes för vargarna och kallas ännu vargkleven.
Något om folkets liv i allmänhet
Förr i tiden var här som på andra ställen si och så med det dagliga brödet. De förmögnare klarade sig ju något så när hjälpligt. Värre var det för dem som ingenting hade. Innan potatisen kom odlades rovor till människoföda. Blasten togs mycket noga tillvara torkades och förvarades i forråd. Syre (rödsyran) repades, torkades, maldes o användes till bröd o gröt, molla o lindelöv användes till mat. Agnabröd o dråsabröd var en stående rätt for många. Blandsädes bröd (havre o råg eller korn) var för många sällsynt. Rågbröd var som vetebröd nu för tiden mycket bättre. "Det hade väl gått an om man fått äta havrebröd så mycket man villat", ha flere gamla personer yttrat. En gammal gumma omtalade att hennes fader fått dråsa havre (ej rengjord säd) på ett ställe. Han gick till kvarn med det och / när han kom hem med mjölet stöttes det i potatis med skinnen på o bakades pannkaka därav o han sade: "Men va dä va gott." Till att reda (smörja) pannan användes "raissla" i allm. fårtalg o annan talg svinister format i fyrkantiga bitar unge- fär som tegelsten. Flere gamla har berättat att de varit utan mat i 3-4 dagar när de voro små. Till att jäsa brödet med användes s.k. "jälaflagor" jäst som tillvaratogs vid bryggd o blandades med mjöl knådades o torkades o förvarades. Det fanns två sorters jälaflagor; det bästa användes till bryggd Om någon hade hämtat eller lånat sadan jäst på något grannställe och fått det i kärl, skulle kärlet vara mycket väl täckt, ty om den som bar gick över rinnande vatten eller kastade sitt vatten medan han bar blev jäs- ningskraften förstörd. Potatiskål insamlades även o användes till mat, men den smakade frän o ond. En nu 96 årig man har omtalat / att en bonde fick slakta sin vita märr julafton ty de hade ingenting att äta till jul. Sovlet var i allmänhet sill, salt o vatten, någon gång kanske kött o fläsk. Dessutom fiskades o jagades o snarades det vilda som då fanns rikligare än nu, och som fick hjälpa upp matsedeln. Folket köpte ej något, varken till mat eller kläder. Av ull o lin o hampa tillred- des kläder både under o ytterkläder. Det spanns, väv- des o färgades i hemmet. Det grova lintyget, (blagarn) var outslitligt, likaså det hem- vävda o hemstampade vadmalet. Även hudarna garvades hemma. Först i senare tider anlades stampverk vid Kopparströmmen, där folk läm- nade väven för beredning. Senare lämnades även hudarna i Borås för garvning. En aln vadmal kostade för längesedan 8 styver alnen (4 öre) billigt för vår tid. Dräng- o piglönen voro inte höga. En per- son född år 1846 omtalar att hans fader hade tjänst för 2 kr. / om året jämte något in natura. Folket var noga med kontanterna vilket belyses av följande: Ola i Lönhult var på Borås marknad med ett par stutar. Han fick inte så mycket för dem där som han tyckte han skulle ha så han sålde inte. Strax efteråt var marknad i Alings- ås då ledde han dit där han sålde och fick 4 styver mer än han vart bjuden i Borås. När han kom hem från Alingsås marknad sade han ang. priset: "att de är gott när det kryper uppåt." För att skaffa sig något, kontanter brukade kararna svarva o slöjda o sälja alstern på annan ort. Det bars omkring. Även fanns uppköpare som köpte i Bollebygd slöjdalster och sedan körde åt andra trakter o sålde Ibland söps förtjänsten upp. När hemvävnaden började i Mark var det kvinnorna som fingo tjä- na några ören, även många av männen sysslade / med vävning. Här lär förr i tiden funnits en o annan skicklig konstvävare. Vävlönerna var inte höga 2 o 3 öre aln senare höjdes till 5-6 öre En skicklig väverska kunde väva omkr. 20 aln. på dagen om hon fick "sitta ve". Men arbetsdagen var lång. Pojkar o flickor fick börja på vall så fort de kunde ty förr fanns här gott om vargar. Ibland fick de ingen mat med sig utan fick livnära sig av bär i skogen. Vargarna ställde gamle "patron på Bydboholm" bort. Han gav en finne en summa penningar o så trolla finnen bort dem härifrån trakten När kaffet kom i bruk började utgifterna ökas. Det köptes i början ej mer än till högtiderna 1/4 skålp. 1/2 skålp. var det ej många som hade råd att köpa på en gång. Om kaffet går många histo- rier. En hade varit i Borås och köpte där kaffe för första gången. På söndagen skulle gumman koka bönorna. När det gått ett par timmar tyckte / gubben att kaffet kunde vara kokt och frågade om det inte var färdigt, då svarade gumman: "Bönorna har kokat nu i två timmar å de är lika hårda, å likaväl la ja i en fläskbit för de skulle bli fortare lena, dä va konstiga bönor." Ett annat fruntimmer som aldrig smakat kaffe blev bjuden på kaffe på ett annat ställe När kaffet var uppslagit o framsatt åt hon ur hälvten koppen med skeden, sen kunde hon inte förmås ätt ta mer ty hon skulle för all del inte äta upp allt för dem. När ett par skulle gifta sig var det att slå sig ned på ett torpställe om de var medellösa eller också bygga och arbeta upp ett nytt ställe. Det var att gå borta på dagsverke om dagarna och göra arbetet hemma om nätterna. Ibland bestod betalningen för ett dagsv. 5-10 av en kaka bröd. Det var inte mycket for familjen att dra sig fram på. Efter ett helt liv av hårt arbete, umbäranden / och försakelser kunde det hända att det gamla utslitna folket kom "på roten" de skulle vara viss tid på varje ställe o ha sitt uppehälle. Sedemera auktionerades fattiga personer bort till den minst bjudande. Var turen god kunde de få något så när hyggligt på gamla dar, men många gånger hände det att de behandlades sämre än djur. Åkerbruksredskapen förfärdigades hemma, det var trä-årdar och träpinneharvar, vagnar med träax- lar, trägrepar. Hemsmidda yxor, knivar och liar. I Stora Holsjön liksom i Fjälla vid Uppsalen har bott trollsmeder. Rep snoddes av bast eller hampa. Vid varje gård har funnits hamp o hörland namnet fortlever än i dag. Klädseln var för männen: Kortbyxor med spännen vid knäna, korttröjor, långrock o kapprock. Långrocken räckte till knäna och kapprocken till fötterna. Tyget var antingen grått eller blått vadmal, för det mesta grått / Skodon var: lågskor med spänne o "krökestövlar" som gjordes av skomakarne, vilka gick från ena stället till det andra. Även skräddaren gick från gård till gård efter som arbetet skulle utföras. (Skomakare och skräddare äta under i smöret) Senare fick allmänheten gå till mästarna. Skräddar- na sydde både mans- o kvinnokläder. Det finns en nidvisa om skräddaren: Femton skräddare väga ett pund, med sax o vax o nål o trå å prässejärnet daruppå, de väga knappt ett pund ändå. Bland förtjänsterna som allmogen hade var även Göteborgsresorna fara med lass från Göteborg till någon annan stad Då gick det hett till med supning o slagsmål När järnvägarna började byggas blev många "rallare". Jordbruket stod mycket lågt. Det bästa höet blev i åkerrenarna annars var det att fara kring och slå den naturliga ängen samt bort i kärr o mader. De som började odla mossar / ansåga för mindre kloka. Det gick ej an att dika djupt eller något alls, ty då blev det för torrt. Det gick ej an att lägga igen en åker Det skulle vara säd o rotfrukter omväxlande år efter år. Till strö under kreaturen användes hackat en- o granris o fururis, ljung m.m. Ibland upplades "skogadyngor". Ris hackades om våren och lades i kompost sedan fick det ligga till påföljande år då det användes att gödsla med och det blev en väldig gröda där det var gödslat med sådant. Skogen höggs ned och brändes, sedan såddes råg och året efter sattes potatis i svedjan. Av kvarvarande virke som kunde användas, gärdes "smuttegärsgål" runt om svedjan. Svedjor användes så länge där växte råg å potatis. När industrien började här i trakterna gav sig folket dit. De fick det bättre. En del reste till Amerika. Här i trakterna finns / många gamla ställen som nu äro över- vuxna o öde, hundratals kan man säga. Att folket kunde leva generation efter generation i svält o armod berodde nog dels på okunnighet dels på religiositeten. "Det var så av Gud förordnat" Folket var i allmänhet mycket religiöst. Den som sällan gick i kyrkan var om han förde än så exemplariskt liv dock ansedd att vara dålig. Att läsa annat än "Guds ord" var fördömligt.
Stjärngossespel
Seden att gå med stjärna var för en 50 år sedan ganska allmän här på orten. Ja, denna sed är ännu knappast helt utdöd, ty för ett tiotal år sedan förekom stjärngång i Rommeleds socken. Stjärngossarna voro till antalet tio, nämligen tre vise män, två konungar, Herodes och Morialands konung, samt två dessas knektar eller betjänter, en stjärnbärare och en sjung-ängel samt Judas. Det lär även långt tillbaka i tiden ha förekommit att en stjärngosse varit utklädd till Judas hustru. Stjärngossarna hade mycket utstyrda dräkter. Så voro de tre vise männen klädda i vita blusar eller skjortor samt mörka byxor med ljusa ränder på dessa. På huvudet hade de en trekantig hatt och om livet och över axeln något slags bälte. På bröstet och på huvudbonaden voro fästade små stjärnor. De båda konungarna voro klädda i konungsliga uniformer, vilka voro rikt utsirade med axelepåletter, ordnar och stjärnor. Betjänterna eller knektarna hade soldatdräkter, även dessa rikt utsirade. Stjärnbärarens uniform skilde sig något från de övrigas, särskilt vad huvudbonaden beträffade, enär denna liknade en hög rund mössa. Sjungängeins dräkt var nästan helt vit, och han bar i stället för sabel, som de övriga buro utom stjärnbäraren och Judas — en stav. Judas dräkt var mindre prålsam och liknade ett slags pajaskostym. Judas hade även en väska eller pung och han bar i stället för sabel en yxa. Stjärnan, som var åttakantig, var överklädd med kulört oljat papper samt vackert utsirad med en mängd småstjärnor. Den upplystes med sex eller åtta ljus och bars på en vid stjärnan fästad stång. Den var så inrättad, att den kunde snurra runt. Stjärngossarna kunde ibland under sin vandring mellan gårdarna bli störda av staffansridare, vilka ville rida på dem och bemäktiga sig stjärnan. För att skydda sig mot dylikt voro stjärngossarna försedda med en skärra eller en pistol med lösa skott i att skrämma hästarna med. Framkomna till det ställe stjärngossarna skulle besöka, stannade de först utanför och sjöngo stjärnvisan, vilken hade följande lydelse: DET ÄR VÄL ANDAG JUL Vers 1. Det är väl andag jul i år, sjunger vi så gärna, För vi ha gett oss ut att gå, allt för vår ljusa stjärna Frisker upp, dager an, dagas ingen dager än, för stjärnorna på himmelen de blänka. Vers 2. Staffan var en stalledräng, sjunger vi så gärna. Han vattnar sina fålar fem, allt för vår ljusa stjärna. Frisker upp, dager an ... Vers 3. De två de voro röda, sjunger vi så gärna De tjänar väl sin föda, allt för vår ljusa stjärna. Frisker upp, dager an ... Vers 4. De två de voro vita, sjunger vi så gärna. De är varandra lika, allt för vår ljusa stjärna. Frisker upp, dager an ... Vers 5. Den femte den var apelgrå, sjunger vi så gärna. Den Staffan själv han rider på, allt för vår ljusa stjärna. Frisker upp, dager an ... Vers 6. Förrän sol och mån uppgår, sjunger vi så gärna betsel och guldsadel på, allt för vår ljusa stjärna. Frisker upp, dager an ... Vers 7. Förrän hanen galit har, sjunger vi så gärna Staffan uti stallet var, sjunger vi så gärna. Frisker upp, dager an … Vers 8. Skall vi stå länge utom vägg, sjunger vi så gärna. Så fryser isar i vårt skägg, sjunger vi så gärna. Frisker upp, dager an ... Det var icke alltid vanligt, att de tre sista verserna av denna stjärnvisa sjöngs. När stjärngossarna kommit in i huset, sjöng de följande: GODER AFTON HÄRINNE Vers 1. God morgon här inne både herre och fru. Husbönder, matmödrar vare lustiga nu. Husbönder, matmödrar vare lustiga nu. Vers 2. Vi önska eder alla en fröjdefull jul Från alla olyckor bevare Er Gud. Vers 3. Denna stjärna har lyst oss vida omkring. Hon lyser Maria till Betlehem. Vers 4. Vi fira vår högtid med sång och musik Ett minne av Frälsarens födelsetid. Härefter går konung Herodes fram till bordet och slår värjan i detta samt yttrar: Förlåt jag stiger så dristigt härin, ty Morialands konung är svart som en hin, men om alla vore glada och muntra som jag, skulle vi träffa gott nöje i dag. Min tjänare stig fram! Tjänaren framträder och säger: Vad befaller Hans Majestät? Konungen svarar: Du skall taga fram en stol, jag får sätta mig på, jag är så förbittrad i mitt sinn, att jag icke vet vilken fot eller tå jag skall stå eller träda på. Tjänaren svarar: Det skall ske, Hans Majestät. Herodes talar därefter till Morialands konung och säger: Vad är du för en man, som är kommen i mitt land? Du liknar mer en hedning än en kristen man. Morialands konung svarar då: Konung Herodes skall icke kasta skugga på min höga person. Fast jag är svart, det haver solen mig bränt, är jag en herre och konung från Morialand sänd. Herodes befaller: Är Du en herre och konung av Morialand sänd skall Du genast falla ned och tillbedja mig. Morialands konung svarar: Nej, jag faller icke ned och tillbeder konung Herodes, ty jag är själv en konung. Herodes svarar: Du skall göra det. Morialands konung frågar: Får icke min tjänare lov att arangera min höga person. Herodes befaller: Nej, själv skall du göra det, annars skall du lida den bittra döden. Morialands konung svarar: Då faller jag ned och tillbeder konung Herodes på det att jag må följa stjärnan och de tre vise män uti afton. Så lade sig Morialands konung på knä och somliga stjärngossar lade spetsen av sina värjor i kronan på konungens huvud. Härefter sjunga de tre vise män eller ock samtliga stjärngossar följande: VI SE NU HAR UPPA DENNE MORIELANDS KUNG Vi se nu här på denne Morialands konung, hur han vår Herodes tillbedja må. Morialands konung sjunger: Är jag nu så svart det haver solen mig bränt. En herre och konung av Morialand sänd. Denna Morialands konungs sång har icke alltid sjungits av stjärngossarna. Herodes säger till Morialands konung: Du har min nåd. Stjärngossarna säger: Statt upp, var glad, varvid de sam¬tidigt lyfta sina värjor upp mot taket. Herodes säger: Jag ser att du är en herre och konung av Morialand sänd. Herodes säger: Min tjänare stig fram! Du skall gå uti Betlehem i Judiska landet och döda alla svenbarn små och krossa deras armar och ben. Betjänten svarar: Det skall ske, Hans Majestät. Alla sjunga: TOLV VORO HELIGA APOSTLAR Tolv voro heliga apostlar Elva voro heliga desedlarl) Tio voro tio budorden Nio voro salige vordne Åtta voro själar i Noaks ark Sju voro andens gåvor Sex voro krukor i Kanaans land Fem voro Mose Böcker Fyra voro evangelisterna Tre voro patriarkerna Abraham, Isak och Jakob. Två voro tavlor i Mose lag En var Jesus allena han, himmel och jord förena kan. Om stjärngossarna gingo med stjärnan om nyår, användes följande: Herodes tjänare: Jag har varit i Betlehem i Judalandet och dödat alla spen¬barn små och krossat deras armar och ben, förutom en kvinna som i huset var, när hon såg min vrede grymma måste hon ur landet rymma. Det vittnar mitt blodiga svärd med klingan i min hand och baljan vid min sida. Dräpa vill jag alla spen¬barn små som mot dig vilja strida. I går stridde jag mot turkar och troll, i dag vill jag strida med dig och din betjänt samt de tre vise män uti afton. Herodes säger: Du är en redelig och trogen tjänare, du skall få en hederlig belöning. Judas passar då på och går fram till konung Herodes och viftar med yxan framför denne och säger: Vad har du att betala med, det är väl jag som har pungen? VARFÖR HAR DU BARNEN MÖRDAT Sjungängeln sjunger: Varför har du barnen mördat, en så, täck och änglabild. Herodes betjänt sjunger: Därför att jag var befallen, att jag måste lyda kallen, därför att jag var betvungen, att jag måste lyda kungen. Han får själv svara för vad han gjort. Härefter sjöngo stjärngossarna den gamla julsången: GUDS SON ÄR FÖDD Guds son är född i Betlehem på denna dag, etc. Efter det denna sång, inalles tretton versar, sjungits, sjöngo stjärngossarna ibland följande: FINNS HAR NÅGON FLICKA Finns här någon flicka fin, flicka fin. Hurra, hurra, hurra. Hon öppnar på sitt äppleskrin. Hurra, hurra, hurra. Finns här någon gosse snäll, gosse snäll. Hurra, hurra, hurra. Så öppnar han sin punschputelj. Hurra, hurra, hurra. Judas passar så på att få ljus till stjärnan samt även skoja litet smått med flickorna, vilka i allmänhet voro rädda för honom, varvid följande strof sjöngs: Judas med pungen stiger hastigt här fram. Han släcker ut ljusen, det är ingen skam. Judas med pungen stiger hastigt här fram, Vill flickorna smickra, så Judas han kan. Då vid vissa tillfällen stjärngossarna togo upp penning¬offer, sjöngs följande: Judas med pungen stiger hastigt här fram. De offra i pungen både kvinna och man. De offra i pungen det rödaste gull, För Judas skall vara oss trogen och hull. Så tacka vi alla för hederlig skänk Denna skänk skall vara oss alla tacknämnd. Till sist sjöngs: Det ljusnar i öster, vi slutar vår sång För denna julstjärnan gör tiden så lång. Nu tackar vi Eder alla för vi varit här Och gjort Eder alla så stora besvär HAVEN TACK, HAVEN TACK Haven tack, haven tack, Haven tack, haven tack. Så säger alla redliga pojkar God natt, god natt.